Istället för dåligt samvete

Många människor tränar. Absolut. Många. Men jag vet nog minst lika många som inte tränar. Men som skulle vilja. Fast de vet kanske var de ska börja. Eller så har de inte tid (eller ork). Fysisk Aktivitet på Recept sysslade jag med hela december, när jag jobbade som sjukgymnast. Jag skulle tro att många som inte tränar, men som vill börja träna skulle behöva FAR. Av olika anledningar. Dels så innebär det att de faktiskt träffar en sjukgymnast som jag hjälpa dem med hur de ska komma igång och träna samt vad de ska träna (många har ju dessutom dålig rygg eller ont i ett knä och kan därför behöva lite tips så att de tränar rätt). Dels innebär de att de på många ställen kan få rabatt när de köper gymkort eller simkort eller vad det nu kan vara. Och fram för allt så innebär det att de (förhoppningsvis!) får uppföljning av hur träningen går efter någon månad. För FAR utan uppföljning är nästan onödigt då man vet att en större andel av de som får hemträning eller träning på recept inte gör vad de ska. Eller så gör de det i någon vecka och sen lägger de av för att de inte känner någon effekt av det (för det gör man inte efter en vecka).

Detta är jag i ett nötskal. Jag har både ryggproblem och fotproblem och vet egentligen precis hur jag borde träna för att må bättre. Men gör jag det? Nej. Alltså, vi sjukgymnaster är också människor. Även om det kändes som om jag var den enda i min klass som föredrog choklad framför knäckebröd (nej, nu var jag orättvis, men mina kära kursare fattar nog vad jag menar). Jag tycker det är minst lika svårt som vem som helst att komma igång att träna och då har jag ändå pluggat ”de goda effekterna av fysisk aktivitet” i tre år. Jag har lite accepterat att jag för tillfället inte kommer att börja träna ordentligt, visst det verkar härligt att ta en springtur i Central Park. Jag har gjort det en gång, det var fantastiskt. Jobbigt. Och nu har jag gjort det. Och visst, jag springer då och då men inte alls så mycket som jag skulle vilja, det dåliga samvetet gnager ständigt.

MEN det är inte bara träning som är viktigt för ett långt och hälsosamt liv. Man ska också undvika stillasittande. Och att undvika stillasittande är inte samma sak som att träna, eller hur? Forskning har visat att man ska vara fysiskt aktiv (få lite puls, bli något ansträngd – gå raskt, jogga, gå i trappor) ca 150 minuter i veckan, det är en konstig siffra och man kan undra hur de har kommit fram till det, men det blir ca 30 minuter om dagen. Och det behöver inte vara 30 minuter i följd heller, det kan vara 15 minuter på morgonen och 15 på kvällen. MEN man kan inte bara vara aktiv 30 minuter om dagen och sedan sitta ner resten av tiden. Man ska också, som sagt, undvika stillasittande. Det vill säga sitta mindre än du står. För det räcker att du står upp, så är musklerna aktiva och utsöndrar ämnen som är positiva för kroppen och som minskar risken för till exempel hjärt/kärlsjukdomar och så vidare. (alltså det finns forskning på detta, det är bara jag som inte riktigt har alla siffror och sådant i huvudet) Därför är det till exempel väldigt bra att ha ett höj och sänkbart skrivbord, så att man kan varva sittande med stående. Det finns en jättefin liten app, som heter Smygträning som har en massa övningar som man kan göra när man sitter på möte, i bilen eller på flyget. Bara för att aktivera musklerna lite och öka energiförbrukningen. Väldigt enkla övningar som faktiskt gör att man känner sig lite piggare och framför allt duktigare. (du kan också läsa mer om detta och hitta boken här på: Stilla Sittare eller på Adlibris) Så även om du inte känner att du tränar ordentligt för tillfället, ha inte dåligt samvete för det, försök istället fokusera på den vardagliga träningen, på de små övningarna och försök vara aktiv mer än stillasittande, gå i trappan, gör knipövningar på mötena, benböj när du pratar i telefon och tåhävningar framför tvn. Det är i alla fall mitt mål för tillfället, jag kommer nämligen inte börja träna denna månaden heller…