En musikalisk rättighet

Igår var jag på Colombine teaterförlag. De representerar runt 300 dramatiker, översättare och tonsättare runt om i Skandinavien. De jobbar också internationellt, som ett dramaturgiat och har kontakt med många utländska förlag, agenturer och författare. Jag hade bokat möte med Lena Nylén, som var vår grupphandledare i våras när vi gjorde Unga StDH på skolan och fick också prata med Stefan Hallberg och heja på Karin Hökby.

colombine

Vi pratade ganska ostrukturerat om musikaler i Sverige och bristen på satsning på musikalutveckling. Det finns, som jag kommer återkomma om i ett annat inlägg, ett samarbete mellan Spira i Jönköping, Högskolan för Scen och musik i Göteborg och Östgötateatern som försöker hitta nya svenska vägar för just detta. Men det är det enda jag känner till (rätta mig gärna om ni vet någon mer?). Jag fick bekräftat min bild av att det ibland skrivs nya musikaler men att de ofta inte når de stora scenerna för att de provas på de små och sen inte utvecklas vidare. Däremot verkar det finnas många som vill skriva libretton, men som inte riktigt har en arena för det.

Jag fick några nya idéer efter vårt möte. Dels att de utomlands alltid kallar sina test-musikaler (alltså innan de är färdiga) för showcases. Det kanske är rätt bra att ha ett ord för det, så att folk förstår vad de går på? Jag kan spontant inte komma på det svenska ordet för det, om det ens finns men annars skulle jag vilja hitta på ett.

Det andra var att eftersom vi har ett annat finansieringssystem i Sverige, så måste vi kanske också ha en annan process än i Storbritannien och USA. Där har man showcases för potentiella finansierare som sen, beroende på hur långt de kommit, går in antingen med en mindre summa pengar för att utveckla musikalen vidare, eller med en större summa för att musikalen ska till West End/Broadway. I Sverige skulle vi ju snarare bjuda in potentiella producenter/teaterchefer som i så fall skulle ta musikalen till sin teater och visserligen finansiera den men då antingen med statliga medel eller biljettintäkter. Detta blir ju svårare för istället för att ha 10 finansiärer, så har vi i Sverige 1 vilket automatiskt innebär en större risk för den aktören. Dessutom har även de institutionella teatrarna hårdare krav på sig idag att bära sina egna kostnader (de får fortfarande mycket bidrag men måste sälja biljetter och visa statistik). Så de (institutionerna) vill ofta också ha ”säkra kort” på de större scenerna och lämnar chansandet till sina små scener. Det här med säkra kort och chansningar kan vi för övrigt också prata länge om. Varje produktion är ju, mer eller mindre, en chansning och man vill, i regel, alltid sälja biljetter (en teater utan publik är, som bekant, lite sorglig), men allt är relativt och vi kan nog enas om att det är större chans att den breda publikmassan kommer på Sound of music än på en nyskriven svensk musikal. Sen kanske man inte vill nå den breda publikmassan så klart, men mitt mål med att utveckla svensk musikal är nog att den ska nå den breda massan, så att man kan spela den på stora scener. Ja, efter två år på skolan har jag också förståelse för att vissa inte överhuvudtaget bryr sig om det kommer 2 eller 20 eller 200, men jag är själv inte där. Än. Jag vill att det ska komma publik. Men det var ett litet sidospår. Den stora frågan är hur vi ska få nyskrivna musikaler att bli något att satsa på? Hur ska vi få folk att våga gå på nyskrivet? Kan vi garantera kvalité enbart för att det tagit 6-8 år att utveckla musikalen? Har vi ens kompetensen i Sverige för att nå sådan kvalité som de mest lyckade internationella musikalerna? Får jag ens ställa den frågan?

En teater som Björn och Benny.

En stor musikal i Sverige (med stor menar jag med en ensemble på 30-50 pers och runt 80-100 föreställningar som minst) kan kosta mellan 20 – 50 miljoner kronor att producera. Jag drar det i väldigt runda slängar nu, det kan såklart se väldigt olika ut men det handlar oavsett om mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Om vi då utgår ifrån att man inte är på en institution, så måste man ju på något sätt dra in alla de här pengarna igen (om man vill kunna betala ut löner iallafall, vilket inte alla producenter verkar bry sig om, men vi säger nu att man vill det) och för att kunna dra in pengar så måste publiken komma. Hur lockar man då publik? KÄNDIS verkar vara den enklaste lösningen.

Första personen som dyker upp om man googlar ”kändis”: Leif GW Persson.

Det mest optimala måste vara att lyckas casta en känd musikalartist, men ofta är musikalartisterna inte fullt så kända som till exempel Melodifestivaldeltagarna alternativt sonen till en Melodifestivaldeltagare. Jag blir alltid ledsen när jag ser ett ”känt” namn i rollen istället för en skådespelare eller musikalartist, ofta betyder det att de har behövt göra avsteg från kvalitén i föreställningen för att kunna sälja biljetter. Nu vill jag inte klanka ner på någon melodifestivalendeltagare, de kan ju vara asbra på vad de håller på med, men de är (oftast) inte musikalartister.

A Chorus Line

I Storbritannien pratar man om ”triple threats”, alltså folk som är duktiga på sång, dans OCH skådespeleri. Det är lite mer ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare i Melodifestivalen). Dock verkar den allmänna publiken uppskatta en ”kändis” mer än en grym musikalartist. Varför är det så egentligen? Hur det vara personberoende huruvida man ska gå och se en musikal eller inte? Har det med trygghet att göra? Vi hade en föreläsare i ettan som sa att antingen måste artisten eller verket eller upphovsmännen vara känd. Är alla tre det så är det allra bäst. Men det går om det endast är en av dessa faktorer också;

Om det är Björn och Benny som producerar något så måste inte huvudrollsinnehavaren vara känd. Eller om någon liten teater sätter upp Les mis, då kan det funka också. Men hur många teatrar går publiken på för att de vet att den teatern alltid sätter upp intressanta eller högkvalitativa föreställningar oavsett vad de sätter upp? Jag påstår inte att jag är felfri, jag faller också för något jag känner igen. Men varför kan det inte vara teatern? Jag försöker jobba på det och till exempel se det som händer på Playhouse Teatern i Stockholm, för jag tycker det är kul att de hämtar grejer från USA som inte satts upp i Sverige tidigare. HUR ska man göra för att bygga upp en sån teater? Tänk om man kunde göra samma sak med musikaler? Även om de kostar 20 miljoner kronor. Vågar man det? Jag återkommer förmodligen kring detta, för jag grubblar mycket på det.

”Don’t do it!”

För ganska precis ett år sedan träffade jag en producent i London som heter Nick Salmon.  2010 startade han, tillsammans med några andra, ett bolag som heter Playful Productions (Playfuluk.com) som idag är ett av de största privata produktionsbolagen i Storbritannien.

Det var oerhört mäktigt att få komma dit och fråga honom om vad som helst kring musikalproduktion. Han sa att musikalproduktion handlar om tre saker för en producent: ”Idea, taste, money”. Idé och smak hänger ihop så klart och för att förstå och få ”bra” smak så krävs naturligtvis att man ser mycket. Gärna allt. Och så pengarna. Den tråkiga biten men ack så nödvändiga. Så fort de funderar på att sätta upp en ny pjäs eller musikal så börjar de med att räkna på det. Inom ett år vill de ha fått in pengarna (recoupat), att få in 75% på 9 månader är bra. Går det dåligt så kan producenten eller teaterchefen stänga ner musikalen på någon månad. Ensemblen har 2 veckors uppsägningstid(!). Nick sa att det kan verka hårt men ofta har ensemblen redan börjat känna det på sig och leta andra jobb.

Jag frågade Nick om han hade några allmänna råd till mig inför att producera musikal:

”Don’t do it!” svarade han då och skrattade. Han menar på att det är så otroligt många olika delar att ha koll på; de stora penseldragen men också alla små detaljer som behövs för att det ska klaffa. De har varit ”General managers” för Wicked (de hanterar produktionen men har inte tagit fram den från början, utan som i det här fallet köpt den från USA) i 13 (nu 14) år och fortfarande är det något problem nästa dagligen som de måste hantera. Det är så många människor inblandade och så mycket som kan hända, allt från att någons släkting dör så att de behöver ha ledigt till konflikter bakom scen till något med kostym eller teknik eller publik eller… ja, ni fattar. Men han sa att det är ju också det som är så otroligt roligt, att få ihop allting. Det håller jag med om. Så jag tänker göra det ändå.

Steg 1. Säg det högt.

Om jag ska få något att hända så måste jag uttala det högt så att andra hör. 2011 började jag berätta för folk att Olof och jag skulle plugga i New York. Våren 2012 bodde vi där i nästan ett halvår och pluggade ”filmmaking” och ”acting for film” (gissa vem som pluggade vad). Förra sommaren sa jag att vi skulle hyra en teater i Stockholm och göra en revy. Den 5e mars i år stod vi på Playhouse med Picknick – en revy och tog emot 130 i publiken och hade ett 27 härliga medverkande. I helgen la jag ut på Instagram något som jag funderat på i något år men inte riktigt vetat hur jag ska påbörja:

Jag vill vara med och skapa en helt ny musikal, från grunden.

Lite bakgrund. I Sverige är vi inte jättebra på att skapa nya musikaler. Ofta blir det inte succéer eller klassiker utan de läggs ner eller spelar färdigt men utan vidare genomslag i musikalbranschen. Jag tror att det är för att vi inte har rutinen på att skapa musikaler, rutiner som USA och London har. Book of Mormon tog sex år att utveckla. Det görs en mängd readings, workshops och provföreställningar för att manusförfattarna ska se vad som funkar och skriver om och skriver om och skriver om. Det är dyrt att producera musikal och i London är det endast 1 av 3 musikaler som drar in vad de kostat att producera dem. Alltså ”recupar” som jag hört en svensk producent kalla det (antar att det kommer från ”to recuperate” som betyder ”återhämta sig”).

I Sverige har man inte, som produktionsbolag, råd att förlora de pengar som en musikal kostar så därför måste det bli en ”succé”. Ekonomiskt alltså. Vad gör man då? Satsar på ”säkra” kort. Antingen en säker musikal: någon som inte hört talas om Sound of Music? Eller på en stjärna, gärna från Melodifestivalen, då är det många som känner till hen och då säljer hen biljetter. Eller möjligen: producerar något nytt fast i liten skala. Vilken är bra, tycker jag, att testa på liten scen för en mindre publik (likt hur amerikanska eller brittiska musikaler utvecklas så behöver även svenska musikaler testas). Problemet är att man ofta inte utvecklar det därifrån sen. Går det bra? Kul. Går det dåligt? Synd. Då går vi vidare till en ny produktion. Oavsett vilket.

Men nu känns det som om det börjar hända grejer och det utvecklas musikaler med både readings och workshops. Tillsammans med Musikallabbet var jag på ett intressant musikalsymposium i början av sommaren och det ska bli spännande att se vad resultaten blir av det och jag vill också läsa på ytterligare om metoderna och olika tillvägagångssätt inför att själv försöka utveckla en ny musikal. Det finns ingen anledning till att uppfinna hjulet på nytt varje gång, däremot kanske jag på något sätt kan bidra till att utveckla något ytterligare, med de erfarenheter som jag har och med Musikallabbets hjälp.

Jag tänker att jag ska utveckla mig mer i kommande inlägg. Nu har jag skrivit rätt generellt om musikalutveckling, det finns naturligtvis många variabler i det hela och förutsättningarna ser olika ut i olika länder och icke att förglömma: jag är en rookie vad gäller detta då jag har aldrig jobbat med musikaler. Men kanske kan det vara något positivt, att se med fräscha ögon på en bransch som behöver utvecklas. Min ambition med att börja blogga igen är att själv få syn på vad jag måste forska mer i, vad jag själv tycker är intressant samt få input av er som läser (om någon nu kommer läsa). Annars blir det som ett rop i rymden som får fungera som min arbetsdagbok. Kanske. Vi får se vad det blir. Kul om du kom ändå hit iallafall. Skriv gärna en rad och säg hej, eller ge mig en fråga som jag kan försöka besvara eller ta reda på!

Olof Ramel söker nya jobb

 

_02b7191

Det här är min man Olof Ramel. Han är artist, vilket i hans fall betyder: skådespelare, musikalartist och sångare. (Jag må vara jävig men till mitt försvar vill jag bara säga att jag tyckte att Olof var fantastisk på scen långt innan jag blev kär i honom.) Olof söker nu akut jobb, då det som var inbokat i vår av olika anledningar inte blir av och därför lägger jag nu ut det här ”Olof-är-en-bra-skådis-och-söker-jobb-inlägget” och hoppas att du vill vara snäll och hjälpa oss att sprida det!

Olof är en grym sångare som gärna sjunger allt från visor till rock till opera. Olof har alltid varit ett fan av den gamla tidens vissångare och revykungar så som Karl Gerhard, Hasse & Tage & Povel Ramel men inspireras också av personer som Sarah Leander, Jarl Kulle, Allan Edwall, Margareta Krook & Gösta Ekman. Jag tror att det var genom filmer som Fanny & Alexander och Sommarnattens Leende som hans skådespelardrömmar närdes och då han också började utveckla en stabil och vacker sångröst så har han mer eller mindre glidit in i musikalbranschen. De senaste åren har Olof deltagit i produktioner i Malmö (med omnejd) och spelat i Kal P Dal – en rockmusikal som gick två säsonger på Slakthuset, Pippi kommer till stan på Nöjesteatern och nu senast Musikalen Sällskapsresan, som just nu går på China Teatern i Stockholm. Förutom sin sångröst är Olof bra på att gestalta olika roller (vilket ju är bra att kunna när man är skådespelare…) och spelar, i Sällskapsresan, inte mindre än tio olika roller (nedan kan du hitta en film med alla hans byten för övrigt). Han är duktig på att hitta små egenheter som gör att varje karaktär blir en person och tillsammans med hans känsla för tajming blir han både trovärdig och rolig.

_02b7002

Olof har några nackdelar också, för det första är han inte så bra på att sälja sig själv. På samma gång som jag tycker att det hedrar honom så blir jag också frustrerad på att han är lite blyg när det kommer till att höra av sig till folk och leta nästa jobb. Dessutom har han ingen officiell utbildning inom skådespeleri, vilket verkar värderas högt i Sverige. Han har fått sin ”utbildning” genom att skriva, regissera och agera i olika typer av produktioner. Klassisk learning by doing.

Oavsett utbildning så är Olof en duktig skådis, folk har öst beröm över honom och mig (till honom alltså), fram för allt efter Sällskapsresan, men även tidigare. Ola Salo undrade när man skulle få se honom på tv och många fler bedyrar att han ”kommer att gå långt”. Men då krävs det ju att man får nästa jobb. Just nu är Olof en ovanligt talangfull skådespelare som inte har fått nästa jobb, jag tror delvis att det beror på att han är ”okänd” och då är det svårt att få större roller. Jag begär naturligtvis inte att han ska erbjudas de stora rollerna direkt men kanske i alla fall få möjligheten att söka dem (vilket inte verkar vara helt lätt). Även om Olof själv alltid tappar självförtroende innan han får nästa jobb så gör inte jag det. För jag vet att Olof är både duktig sångare och skådespelare och tror att han skulle göra oerhört bra ifrån sig i nästa produktion, bara han får chansen. Dessutom ska vi börja ta stepplektioner på söndag. (Jepp, jag med, det kan väl vara bra för en framtida producent att kunna riva av ett steppnummer om andan faller på?)

img_6157

Om du skulle vara mer intresserad av Olof får du gärna höra av dig till mig här via bloggen, direkt till Olof på [email protected], kolla in hans hemsida www.oloframel.se kolla in några youtubeklipp:

Jag kan flyga från Sällskapsresan: https://www.youtube.com/watch?v=WZgmFmmssCk&t=3s

Hans 14 ombyten från Sällskapsresan: https://www.youtube.com/watch?v=UMm3EG_xh8Q&t=1s

Ost & Pattar från Karnevalsrevyn 2006: https://www.youtube.com/watch?v=fesoA0TAF4E

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit! Detta är ett test att nå fram på ett annat, lite lättsammare sätt till eventuella uppdragsgivare till Olof. Vi försöker naturligtvis maila och höra av oss på andra vägar också men är samtidigt medvetna om att vi inte är ensamma om att göra det, så vi är oändligt tacksamma för allt hjälp vi kan få för att få upp Olof på en scen igen.

En studiebesöksvecka

Denna vecka är vi runt och träffar våra treor, alltså de som går i producentklassen över oss, på sina olika praktiker. Jag missade måndagen för Folke var sjuk och Olof var i Skåne, då var min klass på Riksteatern, men igår kunde jag hänga med till Uppsala Stadsteater där vi hälsade på Sara. Det är något visst med att gå runt i alla olika lokaler i huset på en teater. Jag är så fascinerad av hur alla jobbar och hur man får ihop allt till en färdig produktion. Jag hoppas att jag också kommer kunna praoa lite hos de olika yrkeskategorierna när jag är ute på praktik sen.    

Först såg vi en väldigt fin barn- och ungdomsföreställning som heter Brev till en ängel (medverkande: Nidhal Fares och Nina Rashid). Det är en samproduktion med Unga Klara och den är delvis på arabiska.

  Hos kostym. 

  
Vi smög också oss in och tittade väldigt kort på första mask- och kostymrepet för Spelman på taket. Det är första gången de kör med kläder och peruk, vilket brukar vara spännande för alla. Det är tre veckor kvar till premiär. 

 Man vet aldrig vad som är rekvisita eller på riktigt på en teater…

Svårt att hinna med…

Återigen en intensiv vecka där jag går från skolan till att umgås så mycket jag kan med Folke innan han somnar till att plugga/jobba med andra grejer på kvällarna och ibland bara kolla på Netflix med Olof. När det finns så mycket att göra är det svårt att bara stänga av ibland men det blir också desto viktigare att göra det då. Det som prioriteras bort just nu är: att blogga, att gå och klippa mig och träning. Tyvärr. Men nästa vecka landar vi äntligen i vår egen lägenhet och efter det tänkte jag leta upp en bra träningsanläggning som funkar när man bor där och hitta en frisör. Då kommer vi också kunna packa upp våra kläder ordentligt på första gången på hela hösten, vilket bara det ska bli en lättnad. Idag har vi musikteater på schemat, vilket jag ser väldigt mycket fram emot! Återkommer med veckans ämnen i helgen.   

Vi har försökt börja läsa sagor för Folke på kvällarna, det går sådär… Kanske för att de tre vi har just nu innehåller rätt mycket text. Det blir också något att lösa lite längre fram.