Utanför oss ligger det annanasskal. Måttligt uppätna, i lagom stora portionsbitar. Detta kanske hade varit lite märkligt på trottoaren i Malmö, uppseendeväckande i Hässleholm och förmodligen helt otänkbart i en finare stadsdel i Stockholm. Men vi bor i Lund. Här bor det studenter. Annanasbitarna dök upp efter en klassisk lördagsfest, så det är inget konstigt med det. Helt normalt till och med! Vad som är konstigt är att de har legat där nu i fyra dagar och ingen har plockat upp dem. Man skulle ju kunna tänka sig att personen från vars balkong dessa halvuppätna fruktrester har dalat ner, skulle ha sett dem (de är ändå ett gäng), fått något form av dåligt samvete och plockat upp dem. Men näpp. De ligger kvar. Som om personen i fråga skulle ha hoppat över naturkunskapen i skolan och tror att trottoaren plötsligt skulle förmultna dem. Men jag kan ioförsig tänka mig värre saker som faller från balkonger än just annanas, så de får ligga kvar. Som en påminelse om att ingenting är konstigt i Lund. För här bor det studenter som trotsar både naturkunskap och bakisångest. Och varje gång jag går förbi dem så får de mig att le. Jag hoppas det var en ball fest!