Mitt i smeten

Jag vet att det är nu jag borde blogga! De senaste veckorna har jag kastats mellan sjukgymnastik och bröllopsplaner till humorfestival och bröllopsmässekoordinator. Det har varit otroligt mycket möten av alla slag; produktionsmöte, inspirationsmöte, manusmöte, mässmöte, styrelsemöte och så vidare. Men det är KUL som tusan och nu, ikväll, sätter Lunds tredje humorfestival igång. DET ska bli roligt och jag är oerhört peppad. Det är ju det man vill syssla med, humor alltså, så detta är som chokladfabriken för en chokladälskare (en liknelse som passar mig, dessutom är det tydligen bra med choklad nu igen, jag visste väl det! Choklad minskar risken för Stroke). Jag hinner inte blogga så mycket mer nu heller men jag vill ändå berätta att mina egna visitkort har kommit, till mitt eget produktionsbolag, är det inte fantastiskt?! Nej, kanske inte, vilken 17 åring som helst kan starta ett företag nu för tiden. Men här är de i alla fall!

Annonser

Får man skoja om allt?

Läste en intressant artikel i DN som handlade om hur snart man får skoja om en tragedi. En komiker i USA hade skojat om massakern i Denver och blivit totalsågad och fått jättemycket kritik. Det finns självklart inga färdiga regler men på något sätt kan de flesta människor ändå känna om det är ”tillåtet” eller inte, är det ”to soon?”. Några av komikerna de intervjuat i artikeln menar att det mer handlar om skämtets utförande och kvalité än tid efter olyckan. Men får man verkligen skoja om allting? Och vem bestämmer det? Olof och jag har haft många diskussioner om detta och själv är jag blyg och vill inte trampa någon på tårna. Jag vill inte att någon ska bli obekväm eller ta åt sig. Detta kan så klart bli ett problem då man plötsligt inte ens kan skoja om namnet Gun-Britt eller om att man äter ostmackor med kaviar utan att någon tar åt sig. Vad blir resultatet då? Just det, inte så roligt. Olof däremot menar att man måste kunna skoja om allt, annars låter man det sorgliga eller hemska ta över (nu talar jag om värre saker än ostmackor med kaviar) men det ska ju också självklart ske med en viss smakfullhet (alltså kvalité på skämtet). Och jag antar att det väl är ett sätt att hantera situationen eller få distans till den. Dessutom, om man skojar om allt, så kanske inte Gun-Britt tar åt sig, för att det just är hennes namn som drabbas. Har man också skojat om 15 andra personer i lokalen + Estoniakatastrofen+ massmördare och basketspelare (varför det nu skulle vara roligt), då är man plötsligt inte så utmålad längre. Man försök ju inte vara elak när man skojar, man vill ju bara att folk ska skratta. Olof säger att man inte får ha någon skam i kroppen om man ska vara en bra komiker. Det är nog sant. Sen är ju Olof specialist på att känna av publiken, det är nog också viktigt. Jag vet många publiker som vikit sig dubbla åt saker som inte skulle varit politiskt korrekt om det blivit citerat i en tidningsartikel. Då handlar kvalitén på skämtet om utförande, tajming och omständighet, vilket gör det svårt att återberätta (alltså ett klassiskt ”you should have been there-moment”). Snart är det Humorfestival i Lund. Där är det verkligen högt och lågt i humorn med allt från stand up till clowner, samhällssatir och trams. Det finns något för alla och det mesta brukar bli väldigt uppskattat. Men det är väl också som Henrik Schyffert säger, i den där artikeln i DN, att det måste få vara tillåtet för komiker att göra bort sig. Han menar att det är en förutsättning för humorn att utvecklas. Precis som med allt annat, helt enkelt, man testar gränserna. Är det ”to soon” kommer publiken låta en veta det, och så lär man sig till nästa gång, förhoppningsvis utan att ha trampat någon på tårna för mycket.

Läs artikeln i DN: Hur snart får man skoja om en tragedi?