två premiärer och en förkylning

Intensiv helg med premiär av Musikalen Sällskapsresan på China Teatern i fredags och sedan Bullets over Broadway på Göta Lejon i lördags. Däremellan lyckades vi införskaffa en leksaksspis från en loppis till Folke, vilket har varit lite av ett mål senaste tiden så man får nog se det hela som en lyckad helg. Tyvärr resulterade den i att min lilla förkylning, som först bara var lite charmigt snörvlig blommade ut rejält och blev allt annat än charmig. Dock gillar jag min hesa röst lite grann, jag har i stort sett bara varit hes två gånger tidigare i mitt liv; dagen efter jag tog studenten och dagen efter Lundakarnevalen 2014 så det är något av efter eftertraktat tillstånd i min värld (jag är medveten om att detta är idiotiskt ja).

Sällskapsresan tänker jag inte ge mig på att recensera. Jag gillar den, alla är bra, Olof är bäst och så vidare.


Kul grej var att vi råkade få ihop ett gäng från karnevalskommittén 2010 och dessutom råkade Hasse Aro gå förbi. Eftersom de hade en punsch-visa som handlade just om Hasse Aro (på ett väldigt ofarligt sätt), var vi tvungna att ta en bild.      
Vad gäller Bullets over Broadway så tycker jag att den var något ojämn och i längsta laget. Vi gick ut efter första akten och var begeistrade över uppbyggnaden inför paus, hur steppnumret bara växte och växte och det kändes som en riktigt ”broadwayshow”. Sen tycker jag tyvärr att andra akten blev något segare och kändes mer som en transportsträcka mot en lite oklar upplösning. MEN mycket bra castat, bra översatt, välrepeterat, tight, skojig och rapp dialog och fantastiska insatser från flera av skådespelarna.    

 

  
Rätt nöjd med spisen!

En kaffe med inspiration!

Övar ibland på ”att göra ingenting”. Men riktigt ”ingenting” kan jag inte göra (alltså göra? För om man inte gör ingenting, gör man då inte egentligen någonting?) utan jag gör saker som är prestigelösa. Som inte ska skrivas upp på eller kryssas av en lista, utan som bara ger lite livskvalité. Som att ta en kopp kaffe och läsa om New York, Playhouse Teater i Stockholm och Kate Winslet.   

Om man inte tar sig tid att drömma sig bort lite så är det svårt att veta vilka drömmar man har. 

Sälj! 

  
Läser den här boken och även om det är en del floskler (vilket för övrigt är ett ord som ser konstigt ut skrivet) så känns det som om man själv fylls på av Fredrik Eklunds aldrig sinande energi. Det är väl det som är andemeningen med boken också, antar jag. ”Kan han nå sin dröm att bli New Yorks bästa mäklare, så kan jag nå min dröm”. Frågan är vad den är… Jag har bara kommit några kapitel in i boken och so far har han förklarat att man måste känna sig själv, veta vad man är bra på, vara sig själv till hundra procent (men förstärka sina styrkor) och veta vad man har för mål och dröm. Det är också en rätt kul bok för han ger konkreta tips på hur man ska ”lyckas” och bli framgångsrik. Det låter så klart väldigt enkelt, men som alltid så handlar det ju om mycket hårt jobb också. Inspirerande att läsa iallafall!