En musikalisk rättighet

Igår var jag på Colombine teaterförlag. De representerar runt 300 dramatiker, översättare och tonsättare runt om i Skandinavien. De jobbar också internationellt, som ett dramaturgiat och har kontakt med många utländska förlag, agenturer och författare. Jag hade bokat möte med Lena Nylén, som var vår grupphandledare i våras när vi gjorde Unga StDH på skolan och fick också prata med Stefan Hallberg och heja på Karin Hökby.

colombine

Vi pratade ganska ostrukturerat om musikaler i Sverige och bristen på satsning på musikalutveckling. Det finns, som jag kommer återkomma om i ett annat inlägg, ett samarbete mellan Spira i Jönköping, Högskolan för Scen och musik i Göteborg och Östgötateatern som försöker hitta nya svenska vägar för just detta. Men det är det enda jag känner till (rätta mig gärna om ni vet någon mer?). Jag fick bekräftat min bild av att det ibland skrivs nya musikaler men att de ofta inte når de stora scenerna för att de provas på de små och sen inte utvecklas vidare. Däremot verkar det finnas många som vill skriva libretton, men som inte riktigt har en arena för det.

Jag fick några nya idéer efter vårt möte. Dels att de utomlands alltid kallar sina test-musikaler (alltså innan de är färdiga) för showcases. Det kanske är rätt bra att ha ett ord för det, så att folk förstår vad de går på? Jag kan spontant inte komma på det svenska ordet för det, om det ens finns men annars skulle jag vilja hitta på ett.

Det andra var att eftersom vi har ett annat finansieringssystem i Sverige, så måste vi kanske också ha en annan process än i Storbritannien och USA. Där har man showcases för potentiella finansierare som sen, beroende på hur långt de kommit, går in antingen med en mindre summa pengar för att utveckla musikalen vidare, eller med en större summa för att musikalen ska till West End/Broadway. I Sverige skulle vi ju snarare bjuda in potentiella producenter/teaterchefer som i så fall skulle ta musikalen till sin teater och visserligen finansiera den men då antingen med statliga medel eller biljettintäkter. Detta blir ju svårare för istället för att ha 10 finansiärer, så har vi i Sverige 1 vilket automatiskt innebär en större risk för den aktören. Dessutom har även de institutionella teatrarna hårdare krav på sig idag att bära sina egna kostnader (de får fortfarande mycket bidrag men måste sälja biljetter och visa statistik). Så de (institutionerna) vill ofta också ha ”säkra kort” på de större scenerna och lämnar chansandet till sina små scener. Det här med säkra kort och chansningar kan vi för övrigt också prata länge om. Varje produktion är ju, mer eller mindre, en chansning och man vill, i regel, alltid sälja biljetter (en teater utan publik är, som bekant, lite sorglig), men allt är relativt och vi kan nog enas om att det är större chans att den breda publikmassan kommer på Sound of music än på en nyskriven svensk musikal. Sen kanske man inte vill nå den breda publikmassan så klart, men mitt mål med att utveckla svensk musikal är nog att den ska nå den breda massan, så att man kan spela den på stora scener. Ja, efter två år på skolan har jag också förståelse för att vissa inte överhuvudtaget bryr sig om det kommer 2 eller 20 eller 200, men jag är själv inte där. Än. Jag vill att det ska komma publik. Men det var ett litet sidospår. Den stora frågan är hur vi ska få nyskrivna musikaler att bli något att satsa på? Hur ska vi få folk att våga gå på nyskrivet? Kan vi garantera kvalité enbart för att det tagit 6-8 år att utveckla musikalen? Har vi ens kompetensen i Sverige för att nå sådan kvalité som de mest lyckade internationella musikalerna? Får jag ens ställa den frågan?

En teater som Björn och Benny.

En stor musikal i Sverige (med stor menar jag med en ensemble på 30-50 pers och runt 80-100 föreställningar som minst) kan kosta mellan 20 – 50 miljoner kronor att producera. Jag drar det i väldigt runda slängar nu, det kan såklart se väldigt olika ut men det handlar oavsett om mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Om vi då utgår ifrån att man inte är på en institution, så måste man ju på något sätt dra in alla de här pengarna igen (om man vill kunna betala ut löner iallafall, vilket inte alla producenter verkar bry sig om, men vi säger nu att man vill det) och för att kunna dra in pengar så måste publiken komma. Hur lockar man då publik? KÄNDIS verkar vara den enklaste lösningen.

Första personen som dyker upp om man googlar ”kändis”: Leif GW Persson.

Det mest optimala måste vara att lyckas casta en känd musikalartist, men ofta är musikalartisterna inte fullt så kända som till exempel Melodifestivaldeltagarna alternativt sonen till en Melodifestivaldeltagare. Jag blir alltid ledsen när jag ser ett ”känt” namn i rollen istället för en skådespelare eller musikalartist, ofta betyder det att de har behövt göra avsteg från kvalitén i föreställningen för att kunna sälja biljetter. Nu vill jag inte klanka ner på någon melodifestivalendeltagare, de kan ju vara asbra på vad de håller på med, men de är (oftast) inte musikalartister.

A Chorus Line

I Storbritannien pratar man om ”triple threats”, alltså folk som är duktiga på sång, dans OCH skådespeleri. Det är lite mer ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare i Melodifestivalen). Dock verkar den allmänna publiken uppskatta en ”kändis” mer än en grym musikalartist. Varför är det så egentligen? Hur det vara personberoende huruvida man ska gå och se en musikal eller inte? Har det med trygghet att göra? Vi hade en föreläsare i ettan som sa att antingen måste artisten eller verket eller upphovsmännen vara känd. Är alla tre det så är det allra bäst. Men det går om det endast är en av dessa faktorer också;

Om det är Björn och Benny som producerar något så måste inte huvudrollsinnehavaren vara känd. Eller om någon liten teater sätter upp Les mis, då kan det funka också. Men hur många teatrar går publiken på för att de vet att den teatern alltid sätter upp intressanta eller högkvalitativa föreställningar oavsett vad de sätter upp? Jag påstår inte att jag är felfri, jag faller också för något jag känner igen. Men varför kan det inte vara teatern? Jag försöker jobba på det och till exempel se det som händer på Playhouse Teatern i Stockholm, för jag tycker det är kul att de hämtar grejer från USA som inte satts upp i Sverige tidigare. HUR ska man göra för att bygga upp en sån teater? Tänk om man kunde göra samma sak med musikaler? Även om de kostar 20 miljoner kronor. Vågar man det? Jag återkommer förmodligen kring detta, för jag grubblar mycket på det.

”Don’t do it!”

För ganska precis ett år sedan träffade jag en producent i London som heter Nick Salmon.  2010 startade han, tillsammans med några andra, ett bolag som heter Playful Productions (Playfuluk.com) som idag är ett av de största privata produktionsbolagen i Storbritannien.

Det var oerhört mäktigt att få komma dit och fråga honom om vad som helst kring musikalproduktion. Han sa att musikalproduktion handlar om tre saker för en producent: ”Idea, taste, money”. Idé och smak hänger ihop så klart och för att förstå och få ”bra” smak så krävs naturligtvis att man ser mycket. Gärna allt. Och så pengarna. Den tråkiga biten men ack så nödvändiga. Så fort de funderar på att sätta upp en ny pjäs eller musikal så börjar de med att räkna på det. Inom ett år vill de ha fått in pengarna (recoupat), att få in 75% på 9 månader är bra. Går det dåligt så kan producenten eller teaterchefen stänga ner musikalen på någon månad. Ensemblen har 2 veckors uppsägningstid(!). Nick sa att det kan verka hårt men ofta har ensemblen redan börjat känna det på sig och leta andra jobb.

Jag frågade Nick om han hade några allmänna råd till mig inför att producera musikal:

”Don’t do it!” svarade han då och skrattade. Han menar på att det är så otroligt många olika delar att ha koll på; de stora penseldragen men också alla små detaljer som behövs för att det ska klaffa. De har varit ”General managers” för Wicked (de hanterar produktionen men har inte tagit fram den från början, utan som i det här fallet köpt den från USA) i 13 (nu 14) år och fortfarande är det något problem nästa dagligen som de måste hantera. Det är så många människor inblandade och så mycket som kan hända, allt från att någons släkting dör så att de behöver ha ledigt till konflikter bakom scen till något med kostym eller teknik eller publik eller… ja, ni fattar. Men han sa att det är ju också det som är så otroligt roligt, att få ihop allting. Det håller jag med om. Så jag tänker göra det ändå.

Steg 1. Säg det högt.

Om jag ska få något att hända så måste jag uttala det högt så att andra hör. 2011 började jag berätta för folk att Olof och jag skulle plugga i New York. Våren 2012 bodde vi där i nästan ett halvår och pluggade ”filmmaking” och ”acting for film” (gissa vem som pluggade vad). Förra sommaren sa jag att vi skulle hyra en teater i Stockholm och göra en revy. Den 5e mars i år stod vi på Playhouse med Picknick – en revy och tog emot 130 i publiken och hade ett 27 härliga medverkande. I helgen la jag ut på Instagram något som jag funderat på i något år men inte riktigt vetat hur jag ska påbörja:

Jag vill vara med och skapa en helt ny musikal, från grunden.

Lite bakgrund. I Sverige är vi inte jättebra på att skapa nya musikaler. Ofta blir det inte succéer eller klassiker utan de läggs ner eller spelar färdigt men utan vidare genomslag i musikalbranschen. Jag tror att det är för att vi inte har rutinen på att skapa musikaler, rutiner som USA och London har. Book of Mormon tog sex år att utveckla. Det görs en mängd readings, workshops och provföreställningar för att manusförfattarna ska se vad som funkar och skriver om och skriver om och skriver om. Det är dyrt att producera musikal och i London är det endast 1 av 3 musikaler som drar in vad de kostat att producera dem. Alltså ”recupar” som jag hört en svensk producent kalla det (antar att det kommer från ”to recuperate” som betyder ”återhämta sig”).

I Sverige har man inte, som produktionsbolag, råd att förlora de pengar som en musikal kostar så därför måste det bli en ”succé”. Ekonomiskt alltså. Vad gör man då? Satsar på ”säkra” kort. Antingen en säker musikal: någon som inte hört talas om Sound of Music? Eller på en stjärna, gärna från Melodifestivalen, då är det många som känner till hen och då säljer hen biljetter. Eller möjligen: producerar något nytt fast i liten skala. Vilken är bra, tycker jag, att testa på liten scen för en mindre publik (likt hur amerikanska eller brittiska musikaler utvecklas så behöver även svenska musikaler testas). Problemet är att man ofta inte utvecklar det därifrån sen. Går det bra? Kul. Går det dåligt? Synd. Då går vi vidare till en ny produktion. Oavsett vilket.

Men nu känns det som om det börjar hända grejer och det utvecklas musikaler med både readings och workshops. Tillsammans med Musikallabbet var jag på ett intressant musikalsymposium i början av sommaren och det ska bli spännande att se vad resultaten blir av det och jag vill också läsa på ytterligare om metoderna och olika tillvägagångssätt inför att själv försöka utveckla en ny musikal. Det finns ingen anledning till att uppfinna hjulet på nytt varje gång, däremot kanske jag på något sätt kan bidra till att utveckla något ytterligare, med de erfarenheter som jag har och med Musikallabbets hjälp.

Jag tänker att jag ska utveckla mig mer i kommande inlägg. Nu har jag skrivit rätt generellt om musikalutveckling, det finns naturligtvis många variabler i det hela och förutsättningarna ser olika ut i olika länder och icke att förglömma: jag är en rookie vad gäller detta då jag har aldrig jobbat med musikaler. Men kanske kan det vara något positivt, att se med fräscha ögon på en bransch som behöver utvecklas. Min ambition med att börja blogga igen är att själv få syn på vad jag måste forska mer i, vad jag själv tycker är intressant samt få input av er som läser (om någon nu kommer läsa). Annars blir det som ett rop i rymden som får fungera som min arbetsdagbok. Kanske. Vi får se vad det blir. Kul om du kom ändå hit iallafall. Skriv gärna en rad och säg hej, eller ge mig en fråga som jag kan försöka besvara eller ta reda på!

två premiärer och en förkylning

Intensiv helg med premiär av Musikalen Sällskapsresan på China Teatern i fredags och sedan Bullets over Broadway på Göta Lejon i lördags. Däremellan lyckades vi införskaffa en leksaksspis från en loppis till Folke, vilket har varit lite av ett mål senaste tiden så man får nog se det hela som en lyckad helg. Tyvärr resulterade den i att min lilla förkylning, som först bara var lite charmigt snörvlig blommade ut rejält och blev allt annat än charmig. Dock gillar jag min hesa röst lite grann, jag har i stort sett bara varit hes två gånger tidigare i mitt liv; dagen efter jag tog studenten och dagen efter Lundakarnevalen 2014 så det är något av efter eftertraktat tillstånd i min värld (jag är medveten om att detta är idiotiskt ja).

Sällskapsresan tänker jag inte ge mig på att recensera. Jag gillar den, alla är bra, Olof är bäst och så vidare.


Kul grej var att vi råkade få ihop ett gäng från karnevalskommittén 2010 och dessutom råkade Hasse Aro gå förbi. Eftersom de hade en punsch-visa som handlade just om Hasse Aro (på ett väldigt ofarligt sätt), var vi tvungna att ta en bild.      
Vad gäller Bullets over Broadway så tycker jag att den var något ojämn och i längsta laget. Vi gick ut efter första akten och var begeistrade över uppbyggnaden inför paus, hur steppnumret bara växte och växte och det kändes som en riktigt ”broadwayshow”. Sen tycker jag tyvärr att andra akten blev något segare och kändes mer som en transportsträcka mot en lite oklar upplösning. MEN mycket bra castat, bra översatt, välrepeterat, tight, skojig och rapp dialog och fantastiska insatser från flera av skådespelarna.    

 

  
Rätt nöjd med spisen!

En helt ovinklad recension av Sällskapsresan…

I musikalen Sällskapsresan medverkar 17 personer på scen och nio av dem har fler än en roll. Sammanlagt är det kanske en trettio-fyrtio roller. Olof har nio av dem. Det innebär att han är med väldigt mycket och det, i sin tur, innebär att jag har lite svårt att ge en helt ovinklad recension. Så jag tänker inte göra det. Men här kommer de recensionerna som faktiskt har kommit i tidningarna:

Det händer

Skånskan

Sveriges Radio

Aftonbladet

Expressen

Jag tycker att föreställningen är grymt rolig och absolut sevärd (om någon ändå undrar vad jag tycker… det är ju min blogg). Jag ska se den flera gånger till har jag tänkt!

a9eb75dcc94399e052062a62b4d85277-600x400

Fotograf: Mikael Lindell Bohlin