Så börjar äventyret mot USA

Nu sitter vi, i god tid, på gaten och väntar på boarding. Planet går om knappt en timme så än så länge verkar det vara ganska lugnt. Vi har so far lokaliserat ett spädbarn men den som för tillfället ger mest ljud ifrån sig är en dam med bred skånska som försöker förklara för någon i andra änden av luren av Mexico är ett stort land. Men annars är det lugnt, vi har fått både mat och kaffe så vi ska nog klara av den här flygturen också. Vi upptäckte sent igår kväll, eller det var inte så sent men det var 35 minuter innan ridån skulle gå på Boelspexet, att vi hade glömt att boka om våra hemresebiljetter. Om man har visum får man bara stanna 30 dagar efter kursen är färdig (och vi hade då biljett hem 35 dagar efter), en liten panik utbröt. Med betoning på liten, för sen var det föreställningen och då var det inte läge att balla ur. Vi bestämde oss så småningom (efter föreställningen) för att det enklaste nog vore att fixa det på plats på flygplatsen. I bilen imorse sitter jag och går igenom alla papper, läser igenom informationen om visumet igen och då visar det sig att har man visum F (som vi har), så får man stanna 60 dagar efter kursen är färdig. Hep! Allt lugnt igen. Vi andas ut. Så vi kommer alltså hem den 5 juni och inte siste maj, som jag har sagt till alla. Hoppas inte att någon har planerat in en överraskningsfest den 1 juni (eller hoppas det, men att ni i så fall flyttar den!). Vi hörs snart igen!

Besök i Malmö – försmak på USA

Igår var vi i Malmö, jag återkommer till varför i ett senare inlägg, men då käkade vi lunch på stationen och shit vad det har förändrats där! Plötsligt känns det som att ta ett kliv in på en amerikansk saluhall. 

 Där fanns liksom Salads ‘n Smothies, Noodles, O’learys Sportsbar, Oyster Seafood och Streetfood. (allt låter tydligen mycket bättre på engelska!)

 Dessutom hade Streetfood en inkastare som stod och hojtade på personer som gick förbi. Vi svenskar är inte riktigt vana vid sånt men det är ganska uppfriskande kan jag tycka. Det blir inte så stelt när man går fram och beställer utan hon är på som tusan.

 Jag köpte naturligtvis mat av henne på Streetfood och till det fick man (om man ville) coleslaw, så klart. Streetfood har tydligen utvecklats av Scandinavian Service Partners i samarbete med Marcus Samuelsson, men bara namnet Street food osar USA, eller hur!

 Det bästa av allt är att Starbucks äntligen har öppnat inom räckhåll för oss Lundabor! Men kan det blir mer amerikanskt? Till och med personalen pratar amerikanska med varandra. ”One grande caramel late for Fanny, thank you!” Roligt och lite fånigt.

En av mina äldsta vänner Anna har fått jobb där, så vi fotade glatt henne i all stress, för det är fullt ös bakom disken. Och resultatet, ahh, den godaste latten sen jag var i London!