Härlig helg i NYC

Jag får lov att ha helg! Det är fantastiskt! Det är intensiva dagar och snart kommer helgerna också gå åt men förra veckan var helgen verkligen helg. Lördag-söndag har jag helg (som vilken arbetande människa som helst) och söndag-måndag har Olof helg, måndagarna är väl klassiskt kulturfria så det är bara för skådisarna att vänja sig.

I fredagskväll åkte vi över bron, lämnade Manhattan och flyttade in i vår lilla etta i Williamsburg. Den är mysig och fin men iskall. Och taxifärden hit var otroligt lång och långsam då vi så klart skulle lämna hotellet vid halv sex en fredagskväll. Men det gick!

Hungriga och trötta efter veckans slit åt vi sushi framför tvn och däckade tidigt.

Vi hade också handlat de godaste flingor jag vet, nämligen Reese’s puffs! Så nu äter jag frukost med glädje varje dag! Och så har vi köpt klassisk amerikansk ost, ni vet sådan där varje skiva är inpackad i ett eget litet plastfodral. Det är fantastiskt och dumt på samma gång. (jag hade en bild på en ostskiva, men det blev ju så sjukt mycket bilder i det här inlägget ändå, så ni får själva tänka er osten!)

Sedan begav sig Olof till skolan (på en lördag!) och jag begav mig ut på stan.

Detta är brandstation 8, brandmännen som jobbar här spelade en stor roll under 9/11. Och så verkar det som om de spelade in delar av Ghostbusters här utanför. Föresten: det ryktas om att de spelar in Ghostbusters 3 i New York nu, men under falskt namn (vilket är ett vanligt trick), tydligen kommer Bill Murray eventuellt att vara med (…som spöke). 

Ni vet så fort någon föder barn i amerikanska filmer så kommer det alltid någon med en ballong där det står ”It’s a boy” eller som ser ut som en bebis eller något ditåt. Jag har alltid undrat var alla dessa ballonger kommer ifrån, nu vet jag! Hittade en Ballongaffär på West Broadway och jag kunde inte låta bli att gå in och titta. Två, av de tre killarna, som jobbade blåste upp nya ballonger under hela den tiden jag var inne i affären. Ja, det är ju också ett jobb.

Sedan gick jag ut på östsidan av Manhattan och gick längs med kusten och rundade sydspetsen.

Stannade vid båtarna i solen och tog en kaffe. Jag säger alltid att jag heter Christina, för de fattar aldrig ”Fanny”.

Gillar den här kontrasten i New York, ett gammalt hus insprängt mellan två skyskrapor.

Smet in på det Indiansk – amerikanska museet, det var tyvärr ganska tråkigt och det visade sig att det framförallt var en samling av indianska saker som någon amerikan hade samlat under ett antal år. Så det var inte så mycket indiansk historia, som en uppvisning och ett lexikon över alla olika prylar och klädnader de har, vilket var spännande i sig men jag ville ha mer historia på ett lättillgängligt sätt. Men jag antar att amerikanarna kanske inte gärna delar med sig av just indianernas tragiska öde…

Jag fortsatte upp på Broadway och gick förbi The Charging Bull som väldigt mycket symboliserar Wall street och The Financial District.

Wall street

Trinity Chruch, en av de äldsta kyrkorna i New York

Tiffanys, vilket var roligt för igår såg vi också Breakfast at Tiffany’s för första gången. 
En klassiker avprickad!

På kvällen gick vi ut med Olofs kursare, här har vi Espen från Norge igen. 

Och här till höger har vi Crystal också. 

Söndagen var en lugn dag i naturens tecken, vi gick helt enkelt till Central Park och hängde där. Och skådade fågel så klart. 
Och så var vi och kollade in ett rum som vi nu har bestämt att vi ska hyra från och med den 26 mars när vi måste lämna vår nuvarande etta. Jag kommer att återkomma till historien kring det här rummet, men jag kan bjuda på utsikten redan nu:
Annonser

En dag på språng

Vi har gått och gått och gått och gått och gått och gått och gått, vilket får mig att nynna på den där Jesperkupletten ”och ju mer vi gått dess längre kom vi fram”, sen säger Olof att det är fel och det är det så klart. För ”gått” rimmar inte på ”fram” (i själva verket går den ”och jag sam och sam och sam och sam och sam och sam och sam, och ju mer jag sam dess längre kom jag fram. Och ju längre fram jag kom dess mera verkade som om, att ju mer jag sam dess längre fram jag kom”) (det är en bra bit och en sjukt lång lång). Hur som haver, vi har gått. En massa. Och vi har väl ändå bara gjort knappt hälften på vår lista, men desto mer som inte stod med på listan. Dagens bästa köp var helt klart en ny klocka till mig (eftersom jag glömt min andra klocka hemma).

Vi har bestämt oss för att det inte är töntigt att ha en klocka som det står New York på i New York, och framförallt är det inte turistigt, det är coolt.

Sen har vi varit och skådat fågel vid Naturhistoriska, en liten söt kolibri lockade många fågelskådare. Olof lägger nog upp filmen på sin blogg om någon är intresserad. 
Starbuckslatte!

Älskar att de har små miniketchupflaskor, så underbart onödigt men roligt. 

 Vi har också hittat en liten rolig affär som heter Pylones, som har en massa coola, roliga och onödiga grejer. Bland annat en Phoneograph, som ökar ljudstyrkan på iPhonen. Den är helt i gummi, enkelt att sätta på och funkar faktiskt riktigt bra!

Imorgon börjar skolan och vi har väl slutat gissa vad vi ska förvänta oss, det ska bli väldigt väldigt spännande helt enkelt!

Besök i Malmö – försmak på USA

Igår var vi i Malmö, jag återkommer till varför i ett senare inlägg, men då käkade vi lunch på stationen och shit vad det har förändrats där! Plötsligt känns det som att ta ett kliv in på en amerikansk saluhall. 

 Där fanns liksom Salads ‘n Smothies, Noodles, O’learys Sportsbar, Oyster Seafood och Streetfood. (allt låter tydligen mycket bättre på engelska!)

 Dessutom hade Streetfood en inkastare som stod och hojtade på personer som gick förbi. Vi svenskar är inte riktigt vana vid sånt men det är ganska uppfriskande kan jag tycka. Det blir inte så stelt när man går fram och beställer utan hon är på som tusan.

 Jag köpte naturligtvis mat av henne på Streetfood och till det fick man (om man ville) coleslaw, så klart. Streetfood har tydligen utvecklats av Scandinavian Service Partners i samarbete med Marcus Samuelsson, men bara namnet Street food osar USA, eller hur!

 Det bästa av allt är att Starbucks äntligen har öppnat inom räckhåll för oss Lundabor! Men kan det blir mer amerikanskt? Till och med personalen pratar amerikanska med varandra. ”One grande caramel late for Fanny, thank you!” Roligt och lite fånigt.

En av mina äldsta vänner Anna har fått jobb där, så vi fotade glatt henne i all stress, för det är fullt ös bakom disken. Och resultatet, ahh, den godaste latten sen jag var i London!