Okey, kanske tar tillbaka det där om att London var barnvänligt. Har nämligen idag släpat runt på en barnvagn med två barn i och det är inte lätt! Min äldsta bror Hans är nu också i stan med fru Johanna och två av sina barn, Otto och Jakob. Så idag har vi hängt med dem en hel del. Vi började med lunch (vi, småbarnsfamiljen har ganska lång startsträcka) på ett väldigt trevligt ekologiskt ställe som heter Daylesford. Det är ett fik med produkter från en ekologisk gård som ligger i Gloucestershire utanför London (www.daylesfordorganic.com). Gården har tydligen tre fik i London och är väldigt framgångsrika. De har bara ekologiska, närproducerade varor och allt från kött till ketchup till cider och vin och både egna produkter och inköpta från andra gårdar, väldigt mysig och lantligt vilket vi gillar. Dessutom är Hans precis på gång med köttproduktion på Övedskloster så inspirationen flödade.

Visst ser det mysigt ut!

Man kommer in till detta och blir sugen på att direkt gå hem och göra en grönsakssoppa! (eller ngt annat med grönsaker i)

En av de många hyllor med marmelad, senap, honung, ljus, kräm och husgeråd

Jakob underhöll en lätt uttråkad Walter  Efter lunch tog vi tunnelbanan till London eye som gänget skulle åka och Christian gick hem för att jobba. Tunnelbanan var ett äventyr i sig, som jag skrivit tidigare så är tunnelbanan ingen dans på rosor för oss stackars fastrar som släpar runt på brorsbarn i barnvagnar. Men vi var ändå tre vuxna (och fyra barn ioförsig) så det här skulle nog gå bra. Och ner kommer man alltid! Med ett stånkande och kånkande stoppade vi upp 20 personer i trappan men fick i alla fall ner barn och barnvagn. Sedan hoppade vi av vid Westminster och där skulle det inte vara några problem, det är en av de få tunnelbanestationer som har hiss. Nu tyckte vi svenskar att skyltarna var något otydliga och gick därför fel, fastnade mellan två nödutgångar och en kvinna skrek på oss i högtalaren att stanna där vi var, personal skulle komma och hämta oss. Det här rummet var ett hyfsat varmt betongrum och eftersom vi inte riktigt hörde vad kvinnan i högtalaren sa så tänkte vi att vi kan nog gå ut genom den andra nödutgången (den vi kom ifrån var nämligen låst) men då skrek hon en gång till, att idioterna (hon sa inte det, men det var underförstått) som gått ut genom nödutgången skulle stå still, personal var på väg. Vi stod still och väntade tills en lagom luttrad man kom och sa att vi skulle gå på andra hållet och mycket riktigt, mitt på perrongen fanns visst både hiss och tydlig skylt, så vi åkte upp där istället. Denna hiss tog oss upp till själva stationen, sen var det ändå tre trappor upp till markplan. Väl uppe väntade vår belöning och något som framförallt Otto och Jakob längtat efter att se, nämligen Big Ben. Så vi såg Big Ben, gick över bron till London Eye och skulle sen (såkart) ner tre trappor igen. Själva kön till London Eye var galet lång och man fick inte ta med sig barnvagn in så jag och de små barnen struntade i det och gick istället in på Londons akvarium. Vad möter mig där om inte, jo just det, 4 trappor ner innan själva akvariet börjar så det var bara att börja kånka igen. Men det var det värt för Walter var helt begeistrad i alla fiskar och sprang omkring där inne som om det var undervattens-julafton.  Här kommer lite otydliga bilder därifrån, det var rätt mörkt men det tyckte å andra sidan Beata var roligt och skrattade flera gånger åt olika ljuseffekter, hon brydde sig inte så mycket om fiskarna, jaja var och en blir salig på sin fason, som mamma brukar säga.