håll andan och hoppas det håller!

Ni vet när man har en lista på saker man ska göra och så önskar man att man skulle hinna göra allt på en dag, men man vet att man egentligen har en veckas jobb framför sig. Så var det igår. Jag hade en lista på vilka bilder jag ville ha, från vilka vinklar och med vilket innehåll och jag visste att vi inte skulle hinna allt, för saker går alltid fel. Det är Murphy’s lag – Allt som kan gå fel, kommer gå fel. (Det är det enda våra lärare pratar om när de ska förbereda oss för våra inspelningar). Och det började dåligt kan man säga. Det ösregnade hela natten och när vi vaknade vid sex så regnade det fortfarande och hela New York låg insvept i dimma. Men jag hade en B-plan, kastade om lite i schemat och vi tog oss till den lite sämre inspelningsplatsen, som var under tak. Tunnelbanan var ovanligt seg och Olof och jag steg av tåget någon minut i 8, när vi skulle träffas. Eugênia ringde, hon var redan där. Gött, en på plats i alla fall. Olof och jag blev fem minuter sena men tydligen var vi ändå först på plats. Eugênia hade inte fått mitt sms om B-planen och resten av gänget hade olika anledningar till att inte vara där men halv nio, var vi redo och vi började filma. Nu hade det slutat regna också och dimman hade lättat. Gött, vi var på banan. Fem över halv nio kommer det fram en kille till oss och frågar om vi har tillstånd. Ehh, nej. Det har vi så klart inte för det var en av våra lärare som rekommenderat den här platsen och hon sa att den var perfekt men hon glömde visst att nämna att man behövde tillstånd för att den tillhör Grant Memorial Museet. Mög. Jaha, dags att ta sig själv samman – släppa regissörs-rollen och gå in i inspelningsledar-rollen i en minut. Hur löser vi detta? Det hade faktiskt slutat regna, det skulle förmodligen börja igen, men kanske inte. Vi chansade, vi gick till plan A (som inte var under tak) och fortsatte inspelningen där. Klockan var nu nio, vi var en timme sena enligt schemat. Det här skulle gå åt skogen. MEN, mitt härliga crew såg till att vi var sjukt effektiva. Vi filmade med två kameror samtidigt, Eugênia tog närbilder medan Dan tog etableringsbilder och halvbilder. Det funkade, vi jobbade in tiden. Det började inte regna igen. Alex och Eugênia gick och köpte kaffe. Skådisarna frös men gjorde scenerna om och om igen och vi filmade från olika vinklar och hittade på ”nya” kamera-rörelser, Dan körde handhållen 360 graders och Eugênia offrade liv och lem för att göra någon slags handhållen dollyshoot uppe på en stenmur. Det var awesome! Nej, jag fick kanske inte exakt alla bilder jag ville och det blev nog inte riktigt som jag tänkt mig, men det blir det i stort sett aldrig. ”Gilla läget”, brukar mamma alltid säga, och det gjorde jag. Och sen tog vi lunch, Crystal och Carla åkte på en lektion och vi andra tog oss till Alex ställe i Brooklyn, där vi spelade in det sista. Vi började filma med Olof, sen kom Crystal och så tog vi det sista med henne också. Flest klipp har vi, från vår absolut sista bild, Olof och Crystal går ut genom en dörr och sen zoomar Eugênia in på dörrskylten, då var vi rätt trötta. Men nöjda! Kvällen avslutades, för Olof och mig, med var sin kall öl och sedan med pizza och film på datorn. Jag kollade på lite av bilderna från dagen och det ser jättebra ut, nu ska jag strax gå och börja sätta mig och redigera, vilket ska bli väldigt spännande.