Igår kom vi alltså till Amerikanska Ambassaden. Vi vaknade i tid, kom dit i tid, hade rätt papper med oss och fick allting godkänt. Ett steg närmare USA. Och igår kändes det som om man gjorde en minitripp dit. Man står först i kö, utomhus, ett tag. En efter en blir man sedan inkallad till vakten och säkerhetskontroll, vi trodde att de skulle vara superhårda amerikanska poliser. Och det var de nog, men de log. Och sa” how are you” och frågade om Köp mjölk. Skriv bok. trycket på min tygpåse. ”Ehh” svarade jag och funderade febrilt på vad ”föreställning” heter på engelska (”show” slog mig aldrig), allt jag kom på var ”It’s a ehh performance in ehh Lund…”. Jag var tydligen mer nervös än jag trodde och vakten kollade konstigt på mig och funderade väl på hur jag ska överleva i USA med så dålig engelska. Jaja, vi kom vidare i alla fall och kom inomhus, fick en nummerlapp och fick sitta ner. Ganska snabbt blev det först Olofs tur och sedan min, där skulle man lämna in papperna så att de såg att man hade allt med sig innan man kom till intervju. Jo, allt stämmer, vi kan sitta ner igen och vänta på att våra namn ropas upp. Så vi satt. Man ska ha med sig ett kuvert som är frankerat med 72 kr och det var det många som missade på och som då fick kila ut och köpa fler frimärken. Värt att tänka på om man ska till Ambassaden, det är så enkelt liksom. Efter drygt en timme hittade vi en hylla med tidningar (man fick ju inte ha elektroniska prylar med sig in och då inte heller mobiler, så vi var helt sysslolösa…) och ungefär samtidigt som vi började bläddra i var sin Damtidning så ropades våra namn upp. Tillsammans. Intervjun tog kanske tre minuter, damen frågade om vi var tillsammans. Japp, sa vi. Okey, sa hon. Allt var i sin ordning, vårt visum kommer inom en vecka. Vi andades ut och begav oss ut på stan för en mysig lunch med en av Olofs gamla boendekompisar Fredrik och sedan satte vi oss i bilen igen och körde hem. Att köra bil i 14 timmar på drygt ett dygn är så där… Men vi fick fin utsikt över Vättern åtminstone.

Så har det äntligen blivit verklighet, det HippHipp skojade om redan för tio år sedan, nämligen ett Mansdagis. Japp, det är sanning, män som går på dagis. Varför man inte kunde komma på ett bättre namn vet jag inte. Men IKEA i Australien har nu startat det som många förtryckta män säkert önskat sedan IKEA startades 1943, en plats där de kan hänga, spela tv-spel och käka gratis korv medan frugan är och shoppar. Alltså, jag tycker detta är fantastiskt underhållande och jag kan tänka mig att debatten kan bli stor om varför just män får gå på ”dagis” och varför man bara förutsätter att det alltid är kvinnor som vill gå och shoppa och hit och dit men sådana diskussioner tröttnar jag snabbt på (jo, allt borde vara jämlikt!). Men jag tycker framförallt att det är kul att de kallar det dagis, ett begrepp som kommer från daghem och som nu heter förskola (enligt wikipedia, japp, jag kollade upp det). Förskola i sin tur tänkt att, och jag citerar nu wikipedia, ”bedriva pedagogisk verksamhet som främjar barnens välbefinnande, lärande och utveckling”. Hur pedagogiskt det här mansdagiset är för männen låter jag vara osagt. Jag kan heller aldrig tänka mig att detta kommer till Sverige, då måste man nog döpa om det. Eventuella namn skulle kunna vara ”en plats för din man ELLER fru som behöver ta en paus” eller ”Hängrum för ALLA oavsett, kön, sexualitet, etnicitet, religion eller funktionshinder”. Vi är rätt korrekta i Sverige, att bara skriva ”ALLA” räcker liksom inte. I Australien är de inte korrekta, men roliga! 


Kolla in artikeln i DN om mansdagiset!
Ikea öppnar mansdagis

Okey, kanske tar tillbaka det där om att London var barnvänligt. Har nämligen idag släpat runt på en barnvagn med två barn i och det är inte lätt! Min äldsta bror Hans är nu också i stan med fru Johanna och två av sina barn, Otto och Jakob. Så idag har vi hängt med dem en hel del. Vi började med lunch (vi, småbarnsfamiljen har ganska lång startsträcka) på ett väldigt trevligt ekologiskt ställe som heter Daylesford. Det är ett fik med produkter från en ekologisk gård som ligger i Gloucestershire utanför London (www.daylesfordorganic.com). Gården har tydligen tre fik i London och är väldigt framgångsrika. De har bara ekologiska, närproducerade varor och allt från kött till ketchup till cider och vin och både egna produkter och inköpta från andra gårdar, väldigt mysig och lantligt vilket vi gillar. Dessutom är Hans precis på gång med köttproduktion på Övedskloster så inspirationen flödade.

Visst ser det mysigt ut!

Man kommer in till detta och blir sugen på att direkt gå hem och göra en grönsakssoppa! (eller ngt annat med grönsaker i)

En av de många hyllor med marmelad, senap, honung, ljus, kräm och husgeråd

Jakob underhöll en lätt uttråkad Walter  Efter lunch tog vi tunnelbanan till London eye som gänget skulle åka och Christian gick hem för att jobba. Tunnelbanan var ett äventyr i sig, som jag skrivit tidigare så är tunnelbanan ingen dans på rosor för oss stackars fastrar som släpar runt på brorsbarn i barnvagnar. Men vi var ändå tre vuxna (och fyra barn ioförsig) så det här skulle nog gå bra. Och ner kommer man alltid! Med ett stånkande och kånkande stoppade vi upp 20 personer i trappan men fick i alla fall ner barn och barnvagn. Sedan hoppade vi av vid Westminster och där skulle det inte vara några problem, det är en av de få tunnelbanestationer som har hiss. Nu tyckte vi svenskar att skyltarna var något otydliga och gick därför fel, fastnade mellan två nödutgångar och en kvinna skrek på oss i högtalaren att stanna där vi var, personal skulle komma och hämta oss. Det här rummet var ett hyfsat varmt betongrum och eftersom vi inte riktigt hörde vad kvinnan i högtalaren sa så tänkte vi att vi kan nog gå ut genom den andra nödutgången (den vi kom ifrån var nämligen låst) men då skrek hon en gång till, att idioterna (hon sa inte det, men det var underförstått) som gått ut genom nödutgången skulle stå still, personal var på väg. Vi stod still och väntade tills en lagom luttrad man kom och sa att vi skulle gå på andra hållet och mycket riktigt, mitt på perrongen fanns visst både hiss och tydlig skylt, så vi åkte upp där istället. Denna hiss tog oss upp till själva stationen, sen var det ändå tre trappor upp till markplan. Väl uppe väntade vår belöning och något som framförallt Otto och Jakob längtat efter att se, nämligen Big Ben. Så vi såg Big Ben, gick över bron till London Eye och skulle sen (såkart) ner tre trappor igen. Själva kön till London Eye var galet lång och man fick inte ta med sig barnvagn in så jag och de små barnen struntade i det och gick istället in på Londons akvarium. Vad möter mig där om inte, jo just det, 4 trappor ner innan själva akvariet börjar så det var bara att börja kånka igen. Men det var det värt för Walter var helt begeistrad i alla fiskar och sprang omkring där inne som om det var undervattens-julafton.  Här kommer lite otydliga bilder därifrån, det var rätt mörkt men det tyckte å andra sidan Beata var roligt och skrattade flera gånger åt olika ljuseffekter, hon brydde sig inte så mycket om fiskarna, jaja var och en blir salig på sin fason, som mamma brukar säga.

Ska man börja skriva mitt i sagan, berätta lite lagom bakgrund om den tillfälliga huvudhistorien eller bara dra hela plotten? Jag väljer att avslöja information as we go helt enkelt. Detta är inte första gången jag bloggar, jag hade en blogg när jag var 18 också. Men då skrev jag mest (i andras ögon) helt meningslösa saker om mig själv, och missförstå mig inte nu, det kommer jag fortfarande göra, var så säker! Men jag tänkte också försöka skriva om min något mer professionella sida och vad som förhoppningsvis, så småningom, blir en framgångsrik karriär. Problemet är att ingen riktigt vet vilken slags karriär jag kommer sikta in mig på och inte jag heller för den delen. Färdig sjukgymnast med producentambitioner. Det är jag. Och för tillfället vill jag gärna satsa på båda rollerna. Men hur ska man börja? Har jag kanske redan börjat något? Jag kommer till det, senare. Jag tänkte också starta ett eget företag. Det kan vara bra att ha, har jag hört. Så jag tänkte helt enkelt, i denna blogg, skriva om hur jag startar eget företag, varför jag är i London, vad jag ska göra i New York, vad som samtidigt händer i Lund och så blir det förmodligen en del snack om min kille, min hund, min familj och mina vänner. Det ska jag nog kunna fylla en blogg med – mycket nöje!