Olof och jag älskar att bo på landet, mycket tack vare att vi har Sultilema som är mycket gladare när hon får springa fritt och slipper gå i koppel i stan. Nu har vi också en mysig extrahund Selma, som egentligen hänger ihop med Christian och Ika, och ibland får vi ta hand om mamma och pappas hundar vilket gör promenaderna minst sagt livade. Det finns inget som gör en så avkopplad som när man känner att man verkligen tröttat ut hundarna på promenad. Här kommer några bilder på vår senaste promenix i parken.

Sulitelma

Selma på väg ut ur bild och Aska

Silla och Olof

Mysigt med hundar alltså!

Igår kom vi alltså till Amerikanska Ambassaden. Vi vaknade i tid, kom dit i tid, hade rätt papper med oss och fick allting godkänt. Ett steg närmare USA. Och igår kändes det som om man gjorde en minitripp dit. Man står först i kö, utomhus, ett tag. En efter en blir man sedan inkallad till vakten och säkerhetskontroll, vi trodde att de skulle vara superhårda amerikanska poliser. Och det var de nog, men de log. Och sa” how are you” och frågade om Köp mjölk. Skriv bok. trycket på min tygpåse. ”Ehh” svarade jag och funderade febrilt på vad ”föreställning” heter på engelska (”show” slog mig aldrig), allt jag kom på var ”It’s a ehh performance in ehh Lund…”. Jag var tydligen mer nervös än jag trodde och vakten kollade konstigt på mig och funderade väl på hur jag ska överleva i USA med så dålig engelska. Jaja, vi kom vidare i alla fall och kom inomhus, fick en nummerlapp och fick sitta ner. Ganska snabbt blev det först Olofs tur och sedan min, där skulle man lämna in papperna så att de såg att man hade allt med sig innan man kom till intervju. Jo, allt stämmer, vi kan sitta ner igen och vänta på att våra namn ropas upp. Så vi satt. Man ska ha med sig ett kuvert som är frankerat med 72 kr och det var det många som missade på och som då fick kila ut och köpa fler frimärken. Värt att tänka på om man ska till Ambassaden, det är så enkelt liksom. Efter drygt en timme hittade vi en hylla med tidningar (man fick ju inte ha elektroniska prylar med sig in och då inte heller mobiler, så vi var helt sysslolösa…) och ungefär samtidigt som vi började bläddra i var sin Damtidning så ropades våra namn upp. Tillsammans. Intervjun tog kanske tre minuter, damen frågade om vi var tillsammans. Japp, sa vi. Okey, sa hon. Allt var i sin ordning, vårt visum kommer inom en vecka. Vi andades ut och begav oss ut på stan för en mysig lunch med en av Olofs gamla boendekompisar Fredrik och sedan satte vi oss i bilen igen och körde hem. Att köra bil i 14 timmar på drygt ett dygn är så där… Men vi fick fin utsikt över Vättern åtminstone.