När man passar två små snabba och energifulla barn som gärna pratar och hittar på hyss, måste man vara snabb på undanmanövrar och på att byta ämne. Framförallt gäller detta när man kör dem hem, i en tvillingvagn, från dagis. De är lite trötta, det är en halvtimmes promenad, det är snömodd som gör av vagnsföraren blir tokig på att tyskarna inte kan ploga promenadstigarna bättre, de vill inte sitta stilla och de skulle helst få ”oothie” (smoothie) eller ”yckla parken” (cykla) eller gå till ”hästastallet” (som är hemma hos farmor i Sverige)… Så man måste hålla dem lagom distraherade, men inte heller för mycket, för, om man till exempel pekar ut en grävmaskin, så finns också risken att man då, som maskinälskande treåring, hemskt gärna vill gå och kolla på den grävmaskinen. Så man pratar om vad W har ätit på dagis och så kan vi lägga en kvart på att prata om pastasåser, eller så sjunger vi. Det är det bästa egentligen och eftersom vi är i Tyskland (och ingen här förstår svenska) så skäms jag inte heller när jag går på gågatorna och högt sjunger ”hjulen på bussen”. Just den visan har vi också utvecklat en del, den var jättebra i början, men allvarligt, hur mycket balla grejer händer egentligen på en buss? W gillar ioförsig versen ”mammorna på bussen säger: sitt nu ner, sitt nu ner, sitt nu ner!” och det kan man höra honom sitta och sjunga för sig själv ibland. Men sen har vi också hittat på några nya verser, bland annat ”larvhjulen på bandtraktorn går runt runt runt, över hela fältet” och ”Skopan på lastaren”, ”Dinosaurierna på bussen” och den mest tungvrickande av dem alla ”Dinosaurierna i den gröna bandtraktorn säger…”, den går inte riktigt in i melodin men det funkar. Så vi sjunger och sjunger och sjunger och ibland sjunger vi ”En kulen natt” för den gillar Beata, hon är väl inte superförtjust i varken dinosaurier eller traktorer men förstår att det är spännande eftersom Walter är ett sånt fan. 

Mössa och keps! Klart att man ska ha det!