Dinosaurierna i den gröna bandtraktorn säger wraw, wraw, wraw!

När man passar två små snabba och energifulla barn som gärna pratar och hittar på hyss, måste man vara snabb på undanmanövrar och på att byta ämne. Framförallt gäller detta när man kör dem hem, i en tvillingvagn, från dagis. De är lite trötta, det är en halvtimmes promenad, det är snömodd som gör av vagnsföraren blir tokig på att tyskarna inte kan ploga promenadstigarna bättre, de vill inte sitta stilla och de skulle helst få ”oothie” (smoothie) eller ”yckla parken” (cykla) eller gå till ”hästastallet” (som är hemma hos farmor i Sverige)… Så man måste hålla dem lagom distraherade, men inte heller för mycket, för, om man till exempel pekar ut en grävmaskin, så finns också risken att man då, som maskinälskande treåring, hemskt gärna vill gå och kolla på den grävmaskinen. Så man pratar om vad W har ätit på dagis och så kan vi lägga en kvart på att prata om pastasåser, eller så sjunger vi. Det är det bästa egentligen och eftersom vi är i Tyskland (och ingen här förstår svenska) så skäms jag inte heller när jag går på gågatorna och högt sjunger ”hjulen på bussen”. Just den visan har vi också utvecklat en del, den var jättebra i början, men allvarligt, hur mycket balla grejer händer egentligen på en buss? W gillar ioförsig versen ”mammorna på bussen säger: sitt nu ner, sitt nu ner, sitt nu ner!” och det kan man höra honom sitta och sjunga för sig själv ibland. Men sen har vi också hittat på några nya verser, bland annat ”larvhjulen på bandtraktorn går runt runt runt, över hela fältet” och ”Skopan på lastaren”, ”Dinosaurierna på bussen” och den mest tungvrickande av dem alla ”Dinosaurierna i den gröna bandtraktorn säger…”, den går inte riktigt in i melodin men det funkar. Så vi sjunger och sjunger och sjunger och ibland sjunger vi ”En kulen natt” för den gillar Beata, hon är väl inte superförtjust i varken dinosaurier eller traktorer men förstår att det är spännande eftersom Walter är ett sånt fan. 

Bild

 

Mössa och keps! Klart att man ska ha det!

Annonser

Veckans jobb – au pair

Eftersom Christian och Ika fortfarande bor i Tyskland, (läs allt om deras äventyr på Ikas blogg HÄR) och deras au pair hoppade av en vecka innan de skulle åka ner, har jag nu hoppat in som barnflicka. Jag hade två tomma veckor och det är så mysigt att få umgås mer med barnen så nu är jag här. Och Olof. Han hade också en tom vecka och tycker också att det är mysigt att hänga med barnen (och med mig). Så nu har vi några dagar där vi helt styrs av barnen och det är ganska avkopplande. Missförstå mig inte nu, vi är inte direkt på en spaweekend, men så länge barnen är glada (vilket de är oftast) så är vi glada. Samtidigt blir det mycket prat på kvällarna om framtiden, projekt vi skulle kunna göra, bokföring, egna företag, inredning och bröllop, det är också gött.

 

barnen i en brandbil

Vi åker brandbil och turas om att rädda varandra och släcka bränder.

barnen åker kana

Vi åker rutschkana, vilket Beata tycker är jättekul när brorsan är med, annars är det lite läskigt.

beata bakar

Vi bakar! Sockerkaka och paj, smet är gott har barnen upptäckt. Rått ägg är så där…

beata posar med alla klämmor i håret

Vi sätter upp alla klämmor vi har i håret. Det är fint.

fika med en sovande beata

Och vi passar på att fika när Walter är på dagis och Beata sover. Det är också mysigt.

Bye bye Lollon!

Nu är vi hemma igen. Olof efter fem dagar och jag efter sex veckor. Förutom julskyltningen som plötsligt drabbat Lund är det mesta sig likt. Visst Domkyrkans museum (eller vad det nu är) är färdigt och invigt och Saluhallens nybyggnad börjar också ta form. Och granen har visst ramlat på Mårtenstorget på grund av någon liten storm igår. Stormen Berit tydligen. Det låter ju skräckinjagande… Varför dessa namn för övrigt? Jaja, det är ett så kallat sidospår, glöm det. London har sammanfattningsvis varit underbart! Vi har haft härligt väder i stort sett hela tiden, människorna är trevliga, maten är ganska god, pundet är billig, staden är trevlig och barnen, dessa fina barn som jag lyckligtvis fått mysa med i sex veckor, shit vad jag saknar dem. Redan? Ja, jag saknade dem redan imorse när vi smög upp utan att väcka någon, annars brukar det vara Walter som väcker mig med ett ”gå upp!” och stort leende. Sen vill han ha ”vide” (välling) och ”titta tede” (titta på barnprogram på tvn, helst Nicke Nyfiken och hans ”pappa”). Beata vaknar även hon, ofta med ett leende. Och även om hon inte snackar ännu så kan hon klappa, vinka och snart krypa! (inget av detta kunde hon innan vi åkte). Måste visa en liten fin film på barnen tillsammans, för de gillar verkligen varandra också. (herre gud, jag börjar låta som skådespelarna som ska marknadsföra sin film och som bara måste berätta hur underbart de har haft det tillsammans med hela crewet och att de alla är som en familj och att ingenting är dåligt. Men vi är redan familj och visst det var jobbigt ibland och ibland var alla arga och ibland regnade det, men oftast inte.) Så här kommer filmen i alla fall. (W höll på att byta om till pyjamas, därav har han inga byxor. Och det är mitt diadem han har på sig, om någon undrar…)

Och London var barnvänligare än vad jag först trodde, jo man kan i stort sett inte åka tunnelbana själv, eller man kan men man vill inte, men i övrigt har vi hittat en massa roliga barnaktiviteter. Army museum (det hette inte War museum, som jag har trott hela tiden) var helt klart bäst. Science museum var också bra men fruktansvärt mycket barn, trots att vi var där på en vardag, då var nämligen alla skolbarn där. Men Walter älskade att leka med vattnet! Och så finns det ett helt gäng parker så klart!

Olof och jag har hunnit med lite mer vuxna grejer som shopping och musikal också men vi ville båda hänga med både barnen och Christian & Ika så vi var inte jätteaktiva vad gäller museebesök och sevärdheter, tvärt om, vi såg Lord Nelson, Big Ben och Westminister Abbey, c’est tout. Men vi har gått en massa och bland annat varit på Winter wonderland i Hyde Park och tittat på julmarknaden och karusellerna. Det var mysigt men kanske lite väl mycket folk. När man känner att man bli slussad fram av folkmassan och inte kan stanna för att titta på saker, då är det några personer för mycket. Men åker man dit en vardag så är det inga problem!

Vattenlek på Science Museum, Ws kompis Grace till höger

Lilla B med ett klistermärke, så nöjd för så lite
På army museum

Somnar i cykelaffären
Åker tåg på Winterwonderland

Mys på musikal

”den här vill jag ha i julklapp!”

På sushirestaurang med Zhaklina (som inte kan använda pinnar)
På Piccadilly cirkus

Turistigt på stan

På väg att laga en punkterad vagn

Följa John i St James’ Park

Sushibuffé sista kvällen

Bagaget vi fick med hem, 3 stora väskor+4 handbagage

That’s it! Nu blickar vi mot nya utmaningar och nya städer. Först Lund ett tag, börjar jobba på onsdag och pappersarbetet inför USA fortsätter, men mer om det senare. Tack Christian och Ika för fantastiska sex veckor och två fantastiska barn! Och som Walter säger ”Bye Bye Lollon”!

Tiden går fort!

Dagarna går fort här borta och de fylls både med rutiner och nya intryck. Igår var vi på en CityFarm och tittade på höns, kor, hästar, grisar och alpackor. Förvånansvärt nog var Walter mest rädd för tuppen som gol. Det är väl i stort sett det enda han inte har stött på förut men han vande sig snabbt och ville sen inte lämna hönsen. Här kommer lite bilder från vår stund på Vauxhall City Farm

Walters närmaste möte med en ko

… som tappade intresset ganska fort

Här var vi inne hos hönsen (det var tillåtet)

Walter ser till att Beata inte ramlar ner (men sen gjorde hon det ändå…) (men hon slog sig inte)

En ovanligt närgången höna som precis snott en knapp från mannen vars ben man ser upp i bilden

I tisdags hade vi en riktigt misslyckad dag. Vi skulle åka till en park vid Ikas skola och leka. Åkte buss ett tag, hoppade av och sen gick jag fel. Och ännu mer fel och fattade inte alls hur jag skulle gå. Till sist ringde Ika som var klar på skolan och förklarade att parken bara låg 50 m från busshållplatsen, för jag hade väl hoppat av på rätt busshållplats? Eh nej, det hade jag såklart inte. Men till sist efter mycket frustration kom vi fram och W fick leka! I 15 min, sen var det ”dusk” och parken stängde. Hep. Men idag gjorde vi ett nytt försök och lyckades komma fram till parken i alla fall 45 min innan de stängde, W var mycket nöjd! Jaja, vi kanske inte åker dit så många gånger till, det är mycket bussåkande för 45 minuters lek, men W gillar att åka buss också, så det var okey. I morgon blir det kanske Natural History Museum, om det går någon buss dit. Det är så oerhört besvärligt att åka tunnelbana med vagnen.

Även om tiden går fort så känns det som en evighet innan min kille kommer, det är helt otroligt hur mycket man kan sakna någon! Men idag är det faktiskt mindre än två veckor kvar! Wii! Nu ska jag boka musikalbiljetter till oss!

Bilduppdatering!

Fick lite fina bilder på barnen idag!

W läser sin bok som han fick av farbror Henrik och faster Katta

Ute och lekte i löven i förmiddags!

Springa i löven – kasta löven – ge lilla B lite löv
På eftermiddagen lekte vi i Battersea Park, W tycker det är roligare att putta än att åka

Lilla B gillar att åka

Nanny i London

Nu är jag alltså i London och umgås med mina brorsbarn. Det är min mellersta bror (Christian, 9 år äldre) som flyttat till London med fru och barn eller snarare min svägerska som flyttat med man och barn. Hon läser nämligen en kurs här på 10 veckor (kolla in Ikas blogg http://www.ikaramel.se) och Christian kan ta med sig sitt jobb, kan man säga, jag kommer skriva mer om det sen (kolla in http://www.digiviter.se). Poängen är i alla fall att de behövde någon som skulle hjälpa till med barnen och eftersom jag satt hemma i somras och funderade på vad jag skulle göra till hösten och hur jag skulle ta mig ifrån Lund lite så passade detta alldeles utmärkt. Jag hade inget jobb under hösten, var sådär sugen på att plugga och ville absolut komma bort från Lund i några veckor (Lund är fantastiskt och jag vill bo där för alltid men ibland behöver man en paus från hela det interna studentlivet) så jag hakade på Londonresan och nu är jag då alltså nanny. Visst; 3 års utbildning, chef i både spex och karneval, erfarenhet som sjukgymnast, producent, produktionsassistent, volontäransvarig och public relations och jag blev nanny. Ja, det låter ju inte så magiskt om man radar upp det så men detta är faktiskt mycket roligare än man kan tro, vilket kanske har något att göra med att det är mina brorsbarn och att de är fantastiskt gulliga och roliga?

Walter är nyss fyllda 2 och har kommit in i någon slags trotsålder men är rätt lätt att charma om man bara har en traktor i bakfickan. W älskar traktorer, bilar, motorcyklar, flygplan och så vidare, så London, med alla sina olika fordon, är som ett litet paradis för honom. Beata är snart 8 månader och kommer nog snart börja krypa, hon är som en liten dröm. Sitter gärna och leker med några enstaka leksaker, jollrar och skrattar en massa. Så vi har roligt nästan jämt och upptäcker London i vår egen barnvänliga takt. Och London är ganska barnvänligt. Visst inte sådär som vi tänker i Sverige med tillgänglighet för barnvagn överallt, nejdå. Det finns inga hissar ner till de flesta tunnelbanestationer (och ofta inte rulltrappa heller), man kan inte värma barnmat någonstans och affärer ligger gärna på flera våningar där barnavdelningen så klart ligger på ett plan som det inte går hiss till (ibland undrar man hur de tänker). Men det känns som att attityden mot att man kommer dragandes med en barnvagn med två barn i stort sett alltid är positiv, man får alltid hjälp upp och ner för trappor och av och på bussen och det finns en massa parker med olika lekplatser. Vi har hittat vår favoritpark: Battersea park. Där finns ett litet minizoo för barn samt en stor lekplats och framförallt en massa små cyklar och traktorer att köra på, det är som himmelriket för Walter. Och så har vi en jättefin park precis utanför vår lägenhet, den är som en jättestor inhägnad gräsmatta med en liten gång runt om och fontän i mitten och nu har vi köpt en liten trehjuling till W så nu kommer vi nog kunna hänga där rätt mycket. I den parken är det också alltid en massa barn som leker så det finns alltid någon att sparka boll med. Så livet som nanny i London är toppen och nu har vi varit här två av sex veckor och tiden går faktiskt ganska fort. Så förutom att Olof (min kille som jag lovade skulle komma på tal) och Sulitelma (min hund) inte är här så trivs jag oerhört bra! Jag ska försöka lära mig att lägga upp bilder också (hur svårt kan det vara?) så får ni snart se vår värld också!