Folke har alltid skonat oss från sömnlöshet på nätterna vilket vi är evigt tacksamma för. Han har i stort sett sovit hela nätter från 2-3 månaders ålder och gör så fortfarande. I början sov han dessutom fyra-fem timmar varje dag också vilket fick mig att börja tro att det här med att jobba samtidigt som man är hemma med sitt barn är ”hur enkelt som helst”. Jag hade så mycket tid över kände jag, som jag bara kunde lägga på att sortera olika lådor, gå promenader eller läsa alla de där böckerna jag alltid vela läsa. (läs: kolla på netflix och diska). På något sätt vaggades jag in i tron om att det alltid skulle vara så här, alltid enkelt att göra andra grejer samtidigt som jag är med Folke. Ack så fel mitt tidigare naiva jag hade. Vi är fortfarande lyckligt lottade med nattsömnen, nemas problemas. Men plötsligt så vill Liten bara sova en gång på dagen, vid undantagsfall möjligtvis två om man jobbar på det. Detta innebär att man har cirka 1,5 timmar på sig mellan 6.30-19.30 på dagen att göra allt det där som man annars brukar kunna göra under betydligt fler timmar på en dag. Paddan kan sysselsätta honom korta stunder men man kan ju knappast dammsuga, plocka ur diskmaskinen eller maila under padd-tiderna. Då vill han nämligen ”hjälpa till” och det är ju, i stort sett, som en anti-uppgift. Semi-optimalt alltså. Så under padd-tiden får man passa på att klä på sig, gå på toa eller käka chips i hemlighet i köket och sådana grejer. Medan de här 1,5 timmarnas tupplurs-tid går till allt det andra; städa, maila, plugga, ringa viktiga samtal, boka biljetter, söka jobb till Olof, tvätta osv. (läs: blogga och dricka kaffe). Nu har jag cirka 25 minuter kvar av den tiden, sen är det full fart igen!