En teater som Björn och Benny.

En stor musikal i Sverige (med stor menar jag med en ensemble på 30-50 pers och runt 80-100 föreställningar som minst) kan kosta mellan 20 – 50 miljoner kronor att producera. Jag drar det i väldigt runda slängar nu, det kan såklart se väldigt olika ut men det handlar oavsett om mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Om vi då utgår ifrån att man inte är på en institution, så måste man ju på något sätt dra in alla de här pengarna igen (om man vill kunna betala ut löner iallafall, vilket inte alla producenter verkar bry sig om, men vi säger nu att man vill det) och för att kunna dra in pengar så måste publiken komma. Hur lockar man då publik? KÄNDIS verkar vara den enklaste lösningen.

Första personen som dyker upp om man googlar ”kändis”: Leif GW Persson.

Det mest optimala måste vara att lyckas casta en känd musikalartist, men ofta är musikalartisterna inte fullt så kända som till exempel Melodifestivaldeltagarna alternativt sonen till en Melodifestivaldeltagare. Jag blir alltid ledsen när jag ser ett ”känt” namn i rollen istället för en skådespelare eller musikalartist, ofta betyder det att de har behövt göra avsteg från kvalitén i föreställningen för att kunna sälja biljetter. Nu vill jag inte klanka ner på någon melodifestivalendeltagare, de kan ju vara asbra på vad de håller på med, men de är (oftast) inte musikalartister.

A Chorus Line

I Storbritannien pratar man om ”triple threats”, alltså folk som är duktiga på sång, dans OCH skådespeleri. Det är lite mer ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare i Melodifestivalen). Dock verkar den allmänna publiken uppskatta en ”kändis” mer än en grym musikalartist. Varför är det så egentligen? Hur det vara personberoende huruvida man ska gå och se en musikal eller inte? Har det med trygghet att göra? Vi hade en föreläsare i ettan som sa att antingen måste artisten eller verket eller upphovsmännen vara känd. Är alla tre det så är det allra bäst. Men det går om det endast är en av dessa faktorer också;

Om det är Björn och Benny som producerar något så måste inte huvudrollsinnehavaren vara känd. Eller om någon liten teater sätter upp Les mis, då kan det funka också. Men hur många teatrar går publiken på för att de vet att den teatern alltid sätter upp intressanta eller högkvalitativa föreställningar oavsett vad de sätter upp? Jag påstår inte att jag är felfri, jag faller också för något jag känner igen. Men varför kan det inte vara teatern? Jag försöker jobba på det och till exempel se det som händer på Playhouse Teatern i Stockholm, för jag tycker det är kul att de hämtar grejer från USA som inte satts upp i Sverige tidigare. HUR ska man göra för att bygga upp en sån teater? Tänk om man kunde göra samma sak med musikaler? Även om de kostar 20 miljoner kronor. Vågar man det? Jag återkommer förmodligen kring detta, för jag grubblar mycket på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s