Få teaterscener i Sverige slår Dramatens vackra interiör med förgyllda detaljer och fantastiska målningar. Att publiken sitter på tre våningar skapar ju också en väldig intimitet och det måste vara mäktigt att stå på den scenen och fullkomligt vara omfamnad av människor. Olof hade faktiskt aldrig varit där innan och när jag plötsligt föll över några av de sista biljetterna till den sista föreställningen av Fanny och Alexander, som är Olofs favoritfilm, så kunde jag inte låta bli. Så utan att tänka mig för köpte jag två biljetter och tänkte att Olof får väl gå i alla fall och så får jag hitta på något annat med Folke. Vi passade på att åka upp till Stockholm några extra dagar för att klämma in att hinna träffa några vänner också. Så vi hade fullt schema med middagar och luncher och mellan dessa passade vi på att strosa på stan. Det var härligt att få lite storstadspuls igen och visst blir vi sugna på att flytta upp och testa våra vingar i den stockholmska kulturbranschen också, men vi får väl se när det blir av. När det väl var dags för Dramaten-besöket så ställdes mina planer in så vi chansade på att ta med oss Folke. Han brukar ju sova från 19 ändå, så kanske kanske kunde han göra det i bärselen. Han har ju varit med förr, även om han var mycket mindre då. Just denna gång hade vi dessutom tur på alla fronter. Vi satt längst upp, längst bak och där jobbade en mycket trevlig tjej som var otroligt hjälpsam. Hon sa att det inte var några problem att gå ut och in om han skulle vakna och om han ville sova i vagnen utanför så kunde hon vakta för hon satt ändå där. Men Folke sov sig igenom första akten, vaknade i pausen och var vaken ett tag in i andra akten, sen gick jag ut en sväng med honom och till slut fick Olof honom att somna i vagnen igen så att vi kunde njuta av föreställningens sista kvart tillsammans. Nu rekommenderar jag inte att ta med småbarn på föreställningar, men det var tur för oss att det gick att lösa denna gången. Och föreställningen? Mycket bra! Inte i klass med filmen (så klart, om du frågar Olof) men välspelad och med många fiffiga och imponerande scenografilösningar. Första kvarten av föreställningen blev som en film i och med att Dramaten har ett roterande golv som gjorde att man kunde ”klippa” mellan olika scener i olika rum och visa hur det sker samtidigt. Riktigt häftigt gjort.

Nu tog jag nästan inga bilder i Stockholm… men jag fick iallafall någon från teatern.