En av Olofs uppgifter är att hitta en monolog att framföra och nu sitter vi och letar en massa klipp och roligheter på nätet, det ena leder till det andra och nu har jag fastnat i musikalträsket. Dessutom gick Phantom of the opera på tv, vilket slutade med en allsång här i vår lilla studio (dit vi nu har flyttat) i Williamsburg.
Vi har sett en del musikalen innan, både i Malmö på Slakthuset, i Stockholm, London och New York. Den stora skillnaden tycker jag faktiskt är bemötandet på teatern, amerikanarna är duktiga på att snabbt se till att man hittar vart man ska, att man får handla det man vill och att man ändå känner sig välkommen. Men självklart är musikalerna olika också. Min favorit är nog fortfarande Joseph and the Amazing technicolor dreamcoat. Den var fantastisk, jag var inte så gammal när jag såg den men lyssnar fortfarande sönder låtarna på Spotify.
Nästa musikal vi ska försöka se är The Book of Mormon, den har fått väldigt bra kritik och skulle vara kul att se en modern musikal, som vi inte har någon koll på sen innan.
En klassiker som vi skulle vilja se (eller i alla fall jag) är
Lejonkungen. Mamma och pappa pratar alltid om hur bra den är och den är ju känd för fantastisk kostym, scenografi, koreografi och för att de är så fantastiskt många på scen och musiken så klart! Så den verkar ha bra förutsättningar.
I höstas när Olof kom och hälsade på mig i London, såg vi
Wicked, vilken ju också var fantastiskt men där var det snarare historien och karaktärerna man blev förälskad i. De hade egentligen bara ett riktigt stort nummer och det var Defying Gravity. Följande klipp är från 2004 års Tony Awards, det framförs av Idina Menzel och Kristin C
henoweth och Idina vann en Tony för rollen som Elphaba samma år. När vi var i New York förra gången såg vi både
Billy Elliot och
Anything goes. Billy Elliot hade oerhört kreativ och kul koreografi, vi satt på läktaren vilket var perfekt för att se hur välrepeterade de var. Anything goes känns som en klassisk amerikansk feel good musikal, lite som de amerikanska filmerna från 30-talet, ni vet den käcka känslan?! Det är liksom seglartema, tvåfagra killar och tjejer som sticker ut hakan. Men jag gillar ju det också, man behöver inte gräva så djupt och man blir glad.
Förstår att jag verkar oerhört positiv men so far har vi nästan bara sett musikaler som redan fått strålande kritik (och som också varit toppen!), jag lovar att vi ska försöka gå på lite fler okända musikaler och pjäser för den delen. Det finns ju en del att välja på! Tills sist kan jag ju säga att vi också är lite sugna på att se
Wit, en pjäs med
Cynthia Nixon. (ni vet Miranda från Sex & the City). Den har också fått bra kritik! Men sen ska vi se något som inte har fått så mycket kritik, det kan också bli spännande! (och hemskt dåligt så klart… vi får se)
