I större delen av mitt liv har jag sagt att jag inte är pysslig, jag är inte så konstnärlig, jag har inte tålamod att vara noggrann, jag tycker om när det går fort och är effektivt, jag vill att saker och ting ska vara enkelt men ändå proffsigt. Med detta i blodet valde jag ändå, av någon anledning, att göra alla inbjudningarna till vårt bröllop för hand. Från scratch. Hur tänkte jag då? Det är ju alltid kul att hitta nya utmaningar mot sig själv men jösses vad man kan bli galen på materiella saker som inte samarbetar. Ett tips om du ska göra egna inbjudningar: använda inte spraylim. Det håller nämligen inte. Då får man limma om. Good to know!

Tack vare god hjälp från tärnor och familj så blev vi i alla fall klara till slut. Det tog lite drygt tre månader och nu är det ena kortet inte det andra likt, de är verkligen inte lika ursprungsidén, de flesta av dem håller ihop och framförallt; det finns ett gediget slit bakom varje enstaka kort som jag hoppas att alla inbjudna gäster uppskattar i dagens allt mer opersonliga samhälle. Det var tur att jag började i tid! Tackkorten blir nog färdigtryckta tror jag…