Klockan är 00.51. Om sju timmar och fyrtio minuter ska jag träffa mitt crew, 30 minuter tidigare än vanligt för att checka ut kamerautrustningen och förbereda för inspelning. Tills dess ska jag på något sätt ha fixat min rekvisita, samt kostym till en av skådisarna i form av scrubs (jag vet inte vad sjukhuskläder heter på svenska). Hur jag ska fixa detta vet jag inte och eftersom vi fortfarande inte jobbar med ljud, så kan det vara svårt att förstå att en sköterska är en sköterska om hon inte bär scrubs… Men det löser sig och huvudsaken är ju trots allt att vi ska förbereda, filma, redigera och inse vad vi gjort fel till nästa gång. (redan nu kan jag nog skriva upp, ”fixa kostym tidigare än natten innan” på den listan) Anders Jansson har gått den här kursen för många år sedan och han berättade glatt att de fick en kamera i handen, gick ut och filmade, kom tillbaka och så var allt svart. Jaja, då var det bara att gå ut igen, göra om och göra rätt, man lär av sina misstag. Och det är ju sant och den attityden har de fortfarande, men vad mycket roligare det är om det blir bra från början.

Det snackas också mycket om hierarkin på en inspelningsplats för en inspelningsplats kräver hierarki och följer man inte den, blir man avskedad (det är rätt enkelt att bli avskedad). Regissören är chef på plats (rent tekniskt är ju producenten chef för han har pengarna, men utan regissör har man inte ens idén till filmen, så han har ändå ganska mycket att säga till om). Tillsammans med sin DP (director of photagraphy) vet regissören precis hur allt ska vara. Han har förklarat för sin DP för flera månader sen hur han vill ha varje scen, varje shoot, varje klipp. Ett bildmanus formas (de stora regissörerna har tio-tolv personer som sitter och skissar bildmanus när regissören berättar om sina visioner) och när man väl är på plats vet DPn exakt hur varje shoot ska filmas och ljussättas. Sen har han självklart ett gäng under sig som ser till att hans visioner, som är en förlängning av regissörens visioner, följs. Jag älskar filminspelningar, jag gillar när alla vet precis vad man ska göra, även om man bara har en liten uppgift så gör man den till 150% för att (och här kommer twisten igen) gör man inte det, så blir man avskedad. Det säger våra lärare hela tiden. Är man inte i tid till sin call time, som förmodligen är crew call (eftersom jag inte jobbar som skådis), och att vara i tid innebär 30 min innan crew call, så blir man avskedad. Är man där 30 minuter innan är det bra, är man där prick är det godtagbart och är man sen är man avskedad. (Då är det ändå lustigt tycker jag, att det alltid är minst en person i min klass, som blir minst 10 minuter sen varje lektion, men det är en annan historia).

Den kursen jag går, är i första hand en regissörsutbildning tydligen. Jag vet inte vad jag trodde innan och nu verkar det logiskt men jag var inte riktigt beredd på det. Vi lär oss alltså alla bitar av filminspelning för att sedan bli framgångsrika regissörer. Och då kan man säga att de pratar väldigt mycket om hur viktigt det är att man gör sin hemläxa som regissör. Man kan inte komma till en inspelningsplats oförberedd. Till en film skulle man, som sagt, ha träffat sin DP månader i förväg och även skådespelarna, som kommer fråga en massa om manuset ”vad vill min karaktär? vad är min karaktärs mål? politiska åsikt? vad har hon att förlora? tycker hon om thaimat?” och så vidare. Som regissör har man så klart svar på dessa frågor och ger dem till skådespelaren. MEN man får inte ge direktiv i adjektiv, nej, man måste lära sig att prata det obegripliga ”skådespelar-språket” och ge direktiv i VERB och inte hur som helst heller. Jag ska alltså inte säga till min skådis: ”du ska skratta” utan man ska säga ”du ska vara glad” och sen får skådisen gestalta den känslan och det verbet som hon vill. Fast det är så klart mer invecklat ändå tror jag. Det är väldigt svårt i alla fall, att göra det rätt och det var detta den där läraren skällde på oss för i onsdags. Vi har alltså inte fått så mycket utbildning om det innan vi träffade honom och han förutsatte att vi var värdelösa, för att ”film making studenter gör ändå fel”, så det är lika bra att vi fattar det från början… Jag tror att vi har fattat, jag har det i alla fall. ”Gör din läxa, lär dig det där språket” Och imorn ska jag vara director. Hur tusan ska det gå? Äsch, inte ens skådisarna har lärt sig ”språket” än, det skulle inte fatta om jag började veckla in verben i karaktärens mål (till en två minuters stumfilm dessutom). De vill i nuläget veta om de ska vara arga eller glada, no offence Olof.

Läxan har jag gjort. Både shoot list, bildmanus och ritningar på vad kamera och ljus ska stå. Jag vet hur jag ska dirigera mitt crew och skådisarna är Olof, Crystal och en kille från Texas som heter Frank, han går också i Olofs klass. Så jag vet att de är snälla och trevliga. Olof kommer först så vi börjar med hans shoots och han är så klart väl införstådd med hela scenen och säger att han tycker den är bra (vad ska han säga liksom?). Så det ska nog gå bra hoppas jag, men regissören ska ha koll på allt och har man inte det så märks det direkt (det är de snabba med att påpeka på skolan också). Nu är detta vårt andra projekt och så himla blodigt är det inte. Men jag tänker att, om jag ser till att få även de här små projekten så felfria som möjligt, så kommer jag ha mycket enklare för mig sen när det är dags för vår stora lilla film. Så jag kommer vara på tårna i morgon och börja dagen med en stor kopp kaffe. Men jag är inte vaken nu för att jag inte kan sova, nej nej, Olof är ute och filmar (det blev inställt i fredagskväll) så jag måste släppa in honom när han kommer hem (vi har bara en nyckel och just nu har jag den… praktiskt va?) Så sömnlösheten är inte stress men visst är det lite rörigt i huvudet för tillfället. Jag uppdaterar sen om hur det gick!