Teambulding och skjuta på läggdags

Veckan har börjat intensivt. I skolan har vi nu teambulding vilket innebär att vi, producenter tillsammans med regissörer och dramatiker, utsätts för en mängd olika problem eller uppgifter som ska lösas i smågrupper och sedan processas i storgrupp. Dessutom ingår det man vanligen förknippar med teambuilding, det vill säga feedback i alla dess former. Det är svårt men viktigt och det känns som om ju mer engagemang man investerar i det, ju mer får man ut. Efter första dagen försökte jag minnas tillbaka på hur vi jobbade med Stein och kommittén för två år sedan. Jag kommer ihåg att jag då till sist landade i att uppskatta våra olika styrkor och acceptera att man själv aldrig kan sitta med alla svar eller vara bra på allt och att det är okey även om man är ledaren i en grupp. Det är till och med en fördel om en ledare är medveten om sina styrkor och svagheter och bjuder på dem, man uppfattas som mer sympatisk då. Därför handlar det också väldigt mycket om att lära känna sig själv. Det hela är mycket spännande och inte minst: roligt! Men vi har 10 timmars schemalagd tid om dagen denna vecka och ”läxor” på det. Jag gillar när det är intensivt så det stör egentligen inte mig men det blir ju tight att hinna träffa Folke. Därför passade vi på att attack-umgås igår när jag kom hem och så fick han vara uppe lite längre. Min läxa iform av reflektioner på dagen fick vänta till senare. 

   

Annonser

Kontering med glädje!

Igår pratade vi ekonomi hela dagen och gick igenom grunderna i hur man bygger upp en budget, var man konterar och en hel del allmänt kring produktion. Vår lärare, Charlotte Olofsson, är inte ekonom i grunden utan producent. Hon har bland annat producerat Björn och Bennys stora produktioner: Kristina från Duvemåla, Chess och Mamma Mia. Det var väldigt intressant att höra henne berätta om produktionsekonomi och eftersom vi är en så liten grupp, på bara fyra personer, blir det också väldigt naturliga diskussioner där vi också utgår ifrån våra egna erfarenheter. Dagen bjöd på många ”aha-upplevelser” och det är förvånande hur kul det kan vara med kontering, tycker jag, som alltid varit lite rädd för det där med budget, redovisning och bokföring. 

Pjäsanalys

Sitter nu på bussen på väg till skolan och fjärde dagen i kursen ”Pjäsanalys”. För att kunna sätta upp en teaterföreställning (eller en scenkonstproduktion) måste man veta hur man ska analysera, tolka och gestalta en pjäs. Analysen handlar om att bryta ner pjäsen i händelsenoment, identifiera vem som driver det händelsemomentet (det ”aktiva subjektet”) och vem som driver mothandlingen och vad den går ut på. Ingen tolkning, inget ”varför?”, ingen spekulation. Vad händer? Punkt. För mig som aldrig jobbat med teaterproduktion på professionell nivå är det otroligt lärorikt och intressant att få vara med och bryta ner en pjäs i smådelar för att sedan sätta ihop den igen och tydligare se de stora dragen av händelser. Vad är det egentligen som händer, upptäcker man då. Sedan ska man bestämma sig för en tolkning som man ska lägga på pjäsen: en feministisk, en freudiansk, en politisk i allmänhet, en relationsbunden, och så vidare. Vilken tolkning man gör kommer påverka hur man sedan gestaltar pjäsen, alltså själva utförandet. Är det inte häftigt? Om ni inte fattar något behöver ni inte vara oroliga, jag är inte heller säker på att jag har fattat något, men det är otroligt fascinerande och många ”aha-upplevelser” för mig. Nu ska vi ta tag i Othello! 

Analysera mera

En lite försenad uppdatering från förra veckan…

Utbildningens andra övning resulterade i fyra ganska olika pjäser i miniformat som vi sedan spelade upp i förra veckan. Sen skulle dessa analyseras och diskuteras under rubriken ”pedagogiskt samtal”. Här blev jag brutalt medveten om att när jag tidigare trott att jag gjorde analyser av föreställningar jag sett var det i själva verket något slags patetiskt försök att skrapa på ytan av konstens multipla lager. Jag är uppriktigt facinerad över hur djupt man kan gå och hur många olika sätt man kan tolka saker på. Vi diskuterade i helklass och gick först igenom händelseförloppet och sedan en analys av betydelsen och temat. Ibland var vi överens, ibland hade någon uppfattat en avgörande detalj, ibland hade det någon uppfattade som ”hotfullt” istället uppfattats som ”mysigt” av någon annan. Jag hade inte så mycket att tillägga utan suger snarare åt mig som en svamp av alla olika sätt att utrycka sig på och tolka saker och ting men försökte ändå delta aktivt genom att humma med, nicka och skratta.   Oklart hur det ippfattades. Samtidigt försökte jag lära mig allas namn för är det något jag lärt mig från spex- och karnevalstiden (bland annat efter tusen pikar från Mia Hempel när vi engagerade oss i Boelspexet) så är det att gemenskap uppnås enklare om man vet vad alla heter.  

 

Full fart direkt!

Så här intensivt har det inte varit sedan karnevalen. Olof och jag har verkligen pusslat för att få ihop Stockholmsflytt med ny skola, repetitioner, barn & hund (tack igen mamma och pappa), lägenhet, jobb och framtida projekt. Phew, det är ju löjligt att det alltid är så att allt händer samtidigt. Jag gillar när det är intensivt men ikväll är min första ensamma och riktigt lediga kväll på nästan två veckor. Nu har jag tråkigt i stället… Jag måste jobba lite men har lärt mig (lex karnevalen) att man ibland också bara måste tillåta sig att se på tv och inte göra något produktivt ett tag.

Tre dagar har gått av skolan och alla de farhågor jag hade om att jag kommer tvingas göra massa saker jag inte är helt bekväm med har redan besannats flera gånger. Men det känns som om väldigt många känner så i vår stora teaterklass (där det både är tekniker, regissörer, dramatiker, scenografi, mask & kostym) och det gör att alla är väldigt ödmjuka inför uppgifterna och hjälper varandra. Det finns inga skådespelare i vår stora klass så egentligen är vi 37 pers som hellre håller oss bakom scenen men som de två senaste dagarna har tvingats upp på den ändå.

Hur har dagarna sett ut då?

Dag 1 var en klassisk introdag; intro med teaterklassen, intro med hela scenkonstgänget (alltså inklusive skådespelare), intro med hela STDH (alltså inklusive film, tv & radio) och till sist med hela Konsthögskolan (alltså inklusive dans, cirkus och opera). Man kan, utan att underdriva, säga att det eskalerade i inspiration från 0-100. Dagen började med en powerpointpresentation som hette ”IT & Kommunikation” och avslutades med ett potpurri av tidigare elever från Konsthögskolan som visade upp opera, teater, cirkuskonster och talade om hur de har jobbat efter skolan. Otroligt coolt att se var man kan hamna senare. Att vi fyra scenkonstproducenter dessutom råkade hamna precis bakom Alice Bah Kuhnke och fick ta en bild med henne i pausen var grädden på moset. Den ska ramas in och sättas upp i vårt egna klassrum/arbetsrum. Alice sa, bland annat, i sitt tal: När jag ser alla era framträdanden så inser jag en sak. Vi politiker ska skapa förutsättningar för att ni konstnärer ska kunna vara så här kreativa. När vi har skapat förutsättningarna så ska vi hålla oss så långt borta från själva genomförandet som möjligt. (kanske inte exakt ordagrant men nästan).

En annan grej jag gillade var vad Emma Brommé (skådespelare vid Dramaten som gick ut 2012 från StDH) pratade om. Att om man ska kunna vara med och påverka vad som sätts upp eller hur man jobbar på en teater så måste man förkovra sig i yrket och konsten. Man måste läsa mer, se mer, utföra mer och hela tiden veta mer och presentera fler olika pjäser för att det ska bli en bredd inom det som sätts upp ”så att det inte blir Chekhov, igen”. (inte heller ordagrant men nära) Man kommer ju från olika infallsvinklar i projektet om man är skådespelare eller producent men jag blev ändå peppad på att läsa så mycket manus jag kan komma över och se så många olika pjäser  och produktioner jag hinner medan jag är här uppe.

Dag 2 startade vi med att träffas bara vi fyra scenkonstproducenter och vår lärare för att gå igenom schema och prata om ”Smärtpunkten” av Elisabeth Åsbrink som vi har läst under sommaren (eller som jag läste fram tills igårmorse…). Det är fantastiskt att plötsligt finna sig själv i en diskussion tillsammans med människor som man knappt har träffat men som ändå tänker på samma sätt kring produktioner och producentrollen. Som man, utan problem, öppet kan prata om producentens fallgropar och egna erfarenheter av detta. Då plötsligt var jag ”hemma”. En timme senare var jag inte det längre när vår första uppgift kom. Vi blev blandade med hela teaterklassen, uppdelade i grupper och skulle sätta ihop en liten scen som skulle framföras dagen efter, alltså i morse. Vi själva var skådespelare och ramarna var ganska tydliga (och besvärliga naturligtvis). Way off utanför min comfort zone. Men jag antar att det är mer utvecklande då. Själva framförandet gick bra och vi överlevde det hela. Bara för att en timme senare kastas in i nästa uppgift som istället var en ”site specific”, vi ska alltså hitta en specifik plats som är viktigt för handlingen och utföra en scen där (det får naturligtvis inte vara ett vanligt rum utan ska vara svårare än så). Imorgon ska detta redovisas. Jag tror att vi har en bra grej på gång men det blir också spännande…

Det som är skönt är att det känns som om alla verkligen ger sig hän och försöker sitt bästa samtidigt som jag ännu inte upptäckt någon som tar över för mycket eller är divig. Så det är en väldigt öppen känsla i klassen och alla vill väl, även lärarna. Dessutom upplever jag att vi blir behandlade som vuxna, det kanske bara är det som verkar men jag får uppfattningen att vi har ganska mycket chanser att vara med och bestämma vad vi ska få ut av den här utbildningen. För att prata karnevalsspråk så har vi en väldigt stor kreativ yta, men konstigt vore det kanske annars…

14138983_10157392610790424_125630789_o