Så här intensivt har det inte varit sedan karnevalen. Olof och jag har verkligen pusslat för att få ihop Stockholmsflytt med ny skola, repetitioner, barn & hund (tack igen mamma och pappa), lägenhet, jobb och framtida projekt. Phew, det är ju löjligt att det alltid är så att allt händer samtidigt. Jag gillar när det är intensivt men ikväll är min första ensamma och riktigt lediga kväll på nästan två veckor. Nu har jag tråkigt i stället… Jag måste jobba lite men har lärt mig (lex karnevalen) att man ibland också bara måste tillåta sig att se på tv och inte göra något produktivt ett tag.

Tre dagar har gått av skolan och alla de farhågor jag hade om att jag kommer tvingas göra massa saker jag inte är helt bekväm med har redan besannats flera gånger. Men det känns som om väldigt många känner så i vår stora teaterklass (där det både är tekniker, regissörer, dramatiker, scenografi, mask & kostym) och det gör att alla är väldigt ödmjuka inför uppgifterna och hjälper varandra. Det finns inga skådespelare i vår stora klass så egentligen är vi 37 pers som hellre håller oss bakom scenen men som de två senaste dagarna har tvingats upp på den ändå.

Hur har dagarna sett ut då?

Dag 1 var en klassisk introdag; intro med teaterklassen, intro med hela scenkonstgänget (alltså inklusive skådespelare), intro med hela STDH (alltså inklusive film, tv & radio) och till sist med hela Konsthögskolan (alltså inklusive dans, cirkus och opera). Man kan, utan att underdriva, säga att det eskalerade i inspiration från 0-100. Dagen började med en powerpointpresentation som hette ”IT & Kommunikation” och avslutades med ett potpurri av tidigare elever från Konsthögskolan som visade upp opera, teater, cirkuskonster och talade om hur de har jobbat efter skolan. Otroligt coolt att se var man kan hamna senare. Att vi fyra scenkonstproducenter dessutom råkade hamna precis bakom Alice Bah Kuhnke och fick ta en bild med henne i pausen var grädden på moset. Den ska ramas in och sättas upp i vårt egna klassrum/arbetsrum. Alice sa, bland annat, i sitt tal: När jag ser alla era framträdanden så inser jag en sak. Vi politiker ska skapa förutsättningar för att ni konstnärer ska kunna vara så här kreativa. När vi har skapat förutsättningarna så ska vi hålla oss så långt borta från själva genomförandet som möjligt. (kanske inte exakt ordagrant men nästan).

En annan grej jag gillade var vad Emma Brommé (skådespelare vid Dramaten som gick ut 2012 från StDH) pratade om. Att om man ska kunna vara med och påverka vad som sätts upp eller hur man jobbar på en teater så måste man förkovra sig i yrket och konsten. Man måste läsa mer, se mer, utföra mer och hela tiden veta mer och presentera fler olika pjäser för att det ska bli en bredd inom det som sätts upp ”så att det inte blir Chekhov, igen”. (inte heller ordagrant men nära) Man kommer ju från olika infallsvinklar i projektet om man är skådespelare eller producent men jag blev ändå peppad på att läsa så mycket manus jag kan komma över och se så många olika pjäser  och produktioner jag hinner medan jag är här uppe.

Dag 2 startade vi med att träffas bara vi fyra scenkonstproducenter och vår lärare för att gå igenom schema och prata om ”Smärtpunkten” av Elisabeth Åsbrink som vi har läst under sommaren (eller som jag läste fram tills igårmorse…). Det är fantastiskt att plötsligt finna sig själv i en diskussion tillsammans med människor som man knappt har träffat men som ändå tänker på samma sätt kring produktioner och producentrollen. Som man, utan problem, öppet kan prata om producentens fallgropar och egna erfarenheter av detta. Då plötsligt var jag ”hemma”. En timme senare var jag inte det längre när vår första uppgift kom. Vi blev blandade med hela teaterklassen, uppdelade i grupper och skulle sätta ihop en liten scen som skulle framföras dagen efter, alltså i morse. Vi själva var skådespelare och ramarna var ganska tydliga (och besvärliga naturligtvis). Way off utanför min comfort zone. Men jag antar att det är mer utvecklande då. Själva framförandet gick bra och vi överlevde det hela. Bara för att en timme senare kastas in i nästa uppgift som istället var en ”site specific”, vi ska alltså hitta en specifik plats som är viktigt för handlingen och utföra en scen där (det får naturligtvis inte vara ett vanligt rum utan ska vara svårare än så). Imorgon ska detta redovisas. Jag tror att vi har en bra grej på gång men det blir också spännande…

Det som är skönt är att det känns som om alla verkligen ger sig hän och försöker sitt bästa samtidigt som jag ännu inte upptäckt någon som tar över för mycket eller är divig. Så det är en väldigt öppen känsla i klassen och alla vill väl, även lärarna. Dessutom upplever jag att vi blir behandlade som vuxna, det kanske bara är det som verkar men jag får uppfattningen att vi har ganska mycket chanser att vara med och bestämma vad vi ska få ut av den här utbildningen. För att prata karnevalsspråk så har vi en väldigt stor kreativ yta, men konstigt vore det kanske annars…