Början på slutet

Idag checkar vi ut (som det heter, när vi hämtar kamera och utrustning) för vår sista film. Vi checkar in igen om en och en halv vecka (då ska vi ha spelat in fem filmer) och kommer sen ha drygt en vecka på oss att redigera filmen. Mycket spännande! Och jag börjar. Har castat, fixat locations, props, ska lägga sista handen vid manuset och min shot list och sen borde jag vara redo. Idag är det inga svåra grejer. Vi kommer filma utomhus (så vi behöver inga lampor), på några gator (så vi behöver inget tillstånd), med Olof och Crystal (så jag behöver inte oroa mig för diviga skådisar) och med ett superbra crew. Hoppas jag. Vi har alla förutsättningar i alla fall. Och solen skiner, vilket jag tror kommer bli bra (hoppas bara att den gör det om tio dagar när jag ska filma nästa gång. Ja, jag vet att det inte är optimalt). Nog om detta, jag håller er uppdaterade! 

Jag hittade några bilder på Olofs telefon också, som jag har snott. Och eftersom han inte bloggar så där överdrivet mycket, så lägger jag upp dem här istället!
Central park

Uppklädda hundar i Central Park

Inspelning av min film – party pooper, tyvärr blev inte ljudet så bra som jag hade velat. Var nog en kombination av upptagningen och ett helt värdelöst rum att spela in i. Synd. Så ni får nog inte se den heller… 

Jag tar ljud på Eugênias film

Däckat i Central Park, det finns värre ställen man kan däcka på… 

Och här hade jag visst en bild från Staten Island Ferry ändå. 
(men den från parken var väl nästan bättre?)

Museum på Staten Island. Det var inte alls så pampigt som det ser ut. 

De hade uppstoppade fåglar. Bland annat. 

Och så avslutar vi med en bild på Olof och vår lärare Bryan. 
Han är en lustigkurre som inte kan vara med på bild utan att larva sig. 

En dag i Olofs amerikanska liv

Om det är någon som tvivlar så är Olof också med på denna resan. Många som jag pratar med säger ”ja, vi följer dig på bloggen, det är jättekul, men hur är det med Olof? Hur har han det?” Så nu tänker jag svara på det i ett inlägg som enbart handlar om Olof, jag har inga problem att prata om honom ett tag.

Olof har det bra, verkar det som. Han kom hem efter första dagen (ja, det var längesen nu) och sa att han knappt pratat med någon. Uppgiven över att inte riktigt trivas (första dagen!) gick vi på TGI Friday och åt gott (ja, det var också längesen nu). Dagen efter var det bättre och han började prata om en tjej som heter Crystal. ”Kul”, tänkte jag, ”att han så klart ska bli kompis med tjejerna i klassen” (nej, så tänkte jag inte och nu handlar ju inte detta om mig, så ignorera det!). Nej men dagarna gick och vi båda förstod att Olofs klass faktiskt var riktigt riktigt bra, alla är trevliga och vi har haft en massa härliga barhäng med dem (som ni har sett). Skådisarna har inte alls lika späckat schema som filmskaparna men de behöver tydligen mycket tid på sig att förbereda olika roller och monologer och så vidare. (vi som gör film behöver ju ingen tid alls för att förbereda något, film är så bra på det sättet…) Men så här kan en dag för skådisarna se ut (om jag har förstått det hela rätt):

Olofs dagbok
tisdag 9 april 2012
– dagar till världsberömmelse = en dag färre än igår

Hej kära Dagbok!
Idag började vi 9 (!) så jag var tvungen att gå upp vid halv 8. Fanny skuttade ur sängen som vanligt och tjatar på mig att gå upp. Sen slutar det ändå med att jag får vänta på henne när vi ska gå, varje gång. Men vi kom iväg i god tid för att hinna till klassen börjar men för sent för att hinna få kaffe. Typiskt. Jag tycker inte om att börja dagen utan kaffe. Dessutom hade vi Voice and Movement idag – det vill säga ”yoga”. Det där med Voice har jag aldrig fattat, det är bara en massa andningsövningar och inte ens tillräckligt mycket för att ha med ”voice” i titeln på klassen. Nä, stretch, böj och åma sig på golvet, är allt vi håller på med. Tur att Crystal är med, hon tycker inte heller om att rulla upp på ryggen med fötterna över huvudet. Vi är ungefär som Jason Segel i det här klippet:

What’s up? My legs are up!

Fanny älskar yoga klassen (påstår hon, men jag vet nog hur ovig hon också är, hon skulle inte klara en sekund av ”solhälsningen”), jag erbjöd mig att byta lektion med henne idag eftersom hon skulle ha genomläsning av allas manus på sin första lektion. Det hade kunnat vara roligt, att tycka till om lite pretentiösa filmmanus, men det gick tydligen inte.

Idag var vi, för nästan första gången, på samma campus som Fanny föresten, på Union Square, annars brukar vi vara långt nere i Tribeca. Den skolan är tråkig som helhet men klassrummen på Union Square är helt otroligt små. Dessutom är det fönster i dörrarna till nästan allihop, så när man står där i någon snygg yoga position kan man plötsligt se en förvirrad filmskapare i fönstret som aldrig har sett något så konstigt. Sådär charmigt.

Nästa klass var Improvisation. Vi har en fantastiskt rolig lärare med ett otroligt kroppsspråk och mimik. Det blev inga kysscener idag (det hade varit ännu roligare med tanke på fönstret i dörren) men det har varit. Jag brukar hänga ihop med Frank, en stor kille från Texas, även i improv. Han, liksom jag, är inte rädd för lite intimitet och det brukar alltid muntra upp stämningen. Det är också alltid väldigt underhållande när Fanny får höra om våra klasser och på något sätt verkar folk bara berätta om de klasserna där vi har haft något slags pusskalas (vilket inte har hänt alls lika ofta som det låter som nu).
Men improv är kul i alla fall, vi får tramsa och skratta i två och en halv timme. Puh, jobbig dag hittills alltså. Först avslappnade yoga och sedan skoj på improv… Men sedan var det dags för våra monologer. Det kräver lite mer av oss och jag är nu på min andra monolog. Första gången gjorde jag en från Forest Gump, när Tom Hanks står vid graven i slutet och pratar till Jenny. Jag ville ha en monolog som inte var allt för rolig utan som utmanade mig lite. Och det tror jag att den gjorde, jag har väl inte övat överdrivet mycket men det gick bra i alla fall, någon grät. Nu har jag helt släppt det djupare temat och tagit en monolog från Rowan Atkinson. Även det verkar funkar bra och folk skrattade i alla fall åt mig.

Ikväll måste jag hitta några nya monologer samt läsa igenom en dialog som jag ska framföra tillsammans med Crystal i vår acting for film class. Det är en dialog från Revolutionary Road som nog kan bli bra.

Det rullar på bra här på filmskolan, dagboken, jag har hittat många vänner och Fanny och jag försöker hitta på så mycket turistiga grejer vi kan. Fast egentligen vill jag bara skåda fågel, som du vet. I helgen var Chris snäll och tog med oss till en skog i närheten där jag fick några nya amerikakryss. Jag såg någon slags hackspett, en hök av något slag och en söt fågel med rött huvud (nu börjar det verkligen märkas att det är jag och inte Olof som skriver…). Jag hoppas mycket på maj månad, då ska Central Park tydligen invaderas med fåglar och eftersom Fanny går i skolan en vecka längre än jag har jag en vecka för mig själv då jag bara ska strosa runt och skåda. Skönt!

Vi funderar också mycket på vad vi ska hitta på när vi kommer tillbaka till Sverige, man blir väldigt inspirerad här och förhoppningsvis kan man hålla inspirationen och kreativiteten flödande även hemma på landet. Och så kanske vi får lite andra saker att planera också… vi får väl se… jag återkommer om det. Men vi har det bra i alla fall, jag tar hand om Fanny allt jag kan och det är inte lätt. Hon har nämligen bestämt sig för att se och göra allt, men jag hänger på så klart, som alltid, det är lika bra. Annars hade jag ju inte kommit hit heller.

Vi hörs snart igen!
Olof

Hej så länge! Fanny

Filminspelning, Central Park och påsk!

Här kommer lite bilder igen, från senaste veckan som har handlat om, just det som titeln beskriver, filminspelningar, Central Park och påsk. De lite mer artistiska bilderna har jag fixat med Instagram, ”rätt nöjd själv faktiskt”. (som kommer från vilken film? Fille borde veta…)
Här spelar vi in vår Banan-film (fråga inte) i en vacker park nära skolan. Alex, Eugênia och Vanessa. 

Sedan inspelning av min Chekhovian film. Namnet kommer, som ni kanske förstår, av ryssen Anton Chekhov en banbrytare inom historieberättandet i och med hans förmåga till subtext i sina historier (i väldigt korta drag) och det är just det som detta projektet handlade om. Så vi fick tilldelat oss en dialog, där vi var tvungna att använda de exakta orden men sedan skulle vi bygga upp historien kring karaktärer, tid och rum. Ska bli väldigt kul att se de olika filmerna på screeningen och framför allt ska det bli väldigt spännande att redigera allt imorgon. 

Min film, har jag bestämt, utspelar sig i slutet av ett födelsedagskalas och en av ”karaktärerna” är ett födelsedagskort. Kan bli hur dåligt som helst faktiskt. Men det är första gången vi tar ljud på plats så jag försöker se det som utvecklande och tänker på allt jag lär mig. Och oj, vad mycket hjälp jag har haft av Karnevalsfilmen. Hela tiden hör jag hur Truls ger mig direktiv angående hur jag ska hantera ljudbommen och med kameravinklarna, inte på ett galet sätt alltså, utan på ett bra sätt. 

Sedan var skådisarna (ni känner väl igen dem nu…), jag och Eugênia hungriga och Crystal tog oss med till ett ställe som har de bästa burgarna vi ännu har ätit. De är nästan magiska, så goda är de. Hans, dessa slår Wendys alla gånger! 
Visst ser de goda ut?! Och dessa kan man hitta på Shake Shack, på lite olika platser i stan. Man får räkna med att det är kö ut på gatan men de är ganska snabba så oftast behöver man inte vänta mer än 15 minuter. Och det är det värt!

Fredag började med inspelning av Eugênias film i Washington Park. Mycket härligt men inte ett bra ställe om man ska ta ljud. Har vi lärt oss. 

En produktionsbild, jag skötte ljudet på Olofs närbilder (och om jag får skryta lite så fick jag beröm för det idag, av vår lärare som är en professionell ljudkille). Jag tror att det beror på att jag vågar ligga tätt inpå, precis utanför bildramen, med ljudbommen (tack vare Truls) vilket så klart ger ett bättre ljud. 

Sedan intog jag och Olof Central Park

Modellande i rymddräkt, inte helt svalt förmodligen. 

En liten flicka som beundrar H.C Andersen. 
Lördagsfrukost i parken med Crystal

Bakom oss pågick en äggjakt som var mycket underhållande. 
En av de många musikanterna

Utsikt från Belvedere Slott i mitten av parken.

I Shakespeare Garden

Utsikt över The Reservoir

Några fina flodhästar som vi hittade på en lekplats, inte helt lätta att komma upp på. 

Olof kom upp enkelt (men spräckte sina byxor på köpet…)

Crystal tog den lilla

Sedan åkte vi som sagt till Chris i Philadelphia och fick en jättefin påsk-korg (av påskharen tydligen). 

Olof smakar det amerikanskt traditionella påskgodiset Peeps (marshmallows med gult socker på)
Fågelskådning i en vacker skog

… eller hur!

Nu är vi tillbaka i skolan och jag förbereder för fullt inför min sista film. Olof har huvudrollen så klart och Crystal är också med. Förhoppningsvis kan vi börja filma redan till helgen. Ska bli väldigt kul men också läskigt. Nu ska vi försöka använda allt vi lärt oss de senaste fem veckorna. Men eftersom jag inte direkt har några inspirerande bilder från vår skolmiljö som kommer här istället en bild på två sköldpaddor. Som solar. Tror jag.

På återseende!

Bilduppdatering – äntligen!

Efter två försök i skolan och nu en stund på Starbucks så kommer äntligen lite bilder igen!
Ett litet bevis på att våren har kommit till New York, fast för tillfället är det kallt som tusan och regnet har porlat hela dagen. Så det där med att ligga i Central Park kunde jag ju glömma… 

 I måndags flyttade från fina Brooklyn till fina Upper West, vi tog tunnelbanan. Det var billigt men besvärligt…

Veckan har bjudit på fint väder, fram tills idag, men det har varit jättekallt. Och eftersom jag och Olof har packat ner våra mössor och vantar i en väska som vi bestämt oss för att inte öppna förrän vi kommer hem igen, så har vi frusit som bara den. 
Då vi (fortfarande) inte har fixat internet till det nya stället, så hänger vi en del på Starbucks i närheten. Det vi sparar på internet-avgift lägger vi nu på kaffe, kan man säga… 

Igårkväll gick vi ut på ett ställe som heter ”The Cave” i Brooklyn. Det var som en liten grotta, bokstavligen talat, längst bort stod bandet och längs ena väggen var baren och längs andra kunde man sitta. Ganska mysigt men högljutt och hyfsat billig öl. På bilden ovan ser ni Olof, mig, Espen och Vanessa (hon kommer från Schweitz, som vilket alla vet, är nästan som Sverige, för amerikanarna, så vi är nästan landsmän. Hon går i min klass). 

Här har vi Bruna och Eugênia, som också går i min klass. De kommer båda från Brasilien. 
Efter ett tag fick vi tag på ett lösenord till deras wifi, så vi utlänningar försvann i våra mobiler… 
Efter en helkväll tog vi oss till Wendy’s, som vi för tillfället gillar mer än McDonalds, även om de är sjukt långsamma. Ingen snabbmat så långt ögat når… 

Här är bilder från en loppmarknad eller second hand butik som vi ramlade in på av en slump. Där kunde man köpa allt från möbler till kläder till knappar till gamla bilder (på främlingar!?!) och tandavgjutningar (?!!!), mycket underhållande.

Nedan kommer lite blandade bilder från veckans inspelningar. Mitt andra crew har varit ett riktigt tjejgäng med Pamela, Vanessa och Minky. Sedan har vi gjort en annan liten uppgift också och av någon anledning blev vårt crew alla och bara tjejerna, så det har varit mycket tjejer helt enkelt.

Här spelar vi in An apple on the run, på en träplanka som funkar som dolly 
(en grej man kör kameran på för att kunna förflytta sig smidigt) 

En av våra mindre roller

Melonen gör sig redo för entré
I Vanessas film fick jag och Olof spela mot varandra, vilket var kul!
Här är bilder från inspelningen av min ljudfilm, Espen är Döden (men, som han konstaterade själv, ser mer ut som en nunna). Notera vårt pyttelilla Schackspel, som Olof faktiskt har fått från mormor. Det har fått följa med på resan. 
Inspelning av Pamelas film, hon hade fixat en mängd rekvisita och gjorde om ett av våra klassrum till en konstnärs röriga lilla vrå.

frukt, film och för mycket kaffe

Tiden verkligen flyger iväg och vi börjar närma oss mitten på kursen. Mitt dåliga bloggande senaste veckan beror egentligen enbart på att vi har flyttat och inte har internet på det nya stället. Och vart har vi flyttat, kan man undra. Jo, till ett litet rum på 73e gatan, väster om Central Park. Vi har världens finaste utsikt och behöver bara korsa gatan för att vara i Central Park, det är optimalt om man är fågelskådare (som Olof) och gillar promenader (som jag). Vi flyttade in i måndags under minst sagt röriga omständigheter. Vi både hade olika inspelningar på morgonen, sen stressade vi i oss lunch, packade färdigt det sista och släpade med oss väskorna på tunnelbanan (jodå, tunnelbana = i stort sett gratis, taxi = i stort sett skitdyrt). Vi hade ju bara 3 stora väskor och var sin supertung ryggsäck. Men jo, det var jobbigt. Men vi kom fram, försenade, svettiga och var egentligen tvungna att vända direkt och hasta vidare till nästa filminspelning. Det var en tjej i mitt crew som skulle filma och jag och Olof fick spela mot varandra, mycket roligt. Och trovärdigt hoppas jag eftersom vi skulle spela ett förälskat par.

Och sen har veckan fortsatt i den hastade takten kan man säga. Mycket kaffe har det blivit och jag försöker kompensera mycket stillasittande med mycket frukt (hur nu det går ihop…) Vi har haft långa dagar och mina projekt börjar kulminera och leda till mitt sista finalprojekt. På tisdag ska jag ha ett färdigt manus och jag har inte ens en idé ännu, så… om ni kommer på något som man kan filma på två dagar och redigera på fem så är jag idel öra.

Dags att skynda vidare!

Vardag i New York!

Här kommer lite blandade bilder från senaste veckorna, enjoy!
En riktig filminspelning precis utanför vårt hus. Jag vet egentligen vad det var för film men jag har glömt.  Tydligen var en känd skådis med, han har spelat Jesus i en annan film, som tydligen var ganska stor. Oj, det var inte så informativt, ledsen. 

En kille som hittade en skrivbordsstol och tog med den på tunnelbanan, så klart. 

Första gången vi tvättar. Vi är sånna turister alltså, var tvungen att fråga killen i kassan fyra gånger för att få rätt på det. Hur svårt kan det vara alltså?!

Vårt lilla delli som ligger precis bredvid oss, öppet dygnet runt!

I USA gillar man färdigskivad frukt, det går fortare att äta då. Och den är faktiskt fräsch och det gör att iallafall jag äter mer frukt. 

En gammal traditionell skivaffär på Bedford street i Brooklyn. 

Occupy Wall Street – rörelsen har flyttat till Union Square, vad nu det skulle vara bra för. Det gör att det är mycket mer folk än vanligt och poliser i överflöd. 

Utsikt över norra Union Square från vår skola. 

Vi testar ljussättning, jag var modell. 

Åttonde avenyn

Våren har kommit till Union Square, Mr Lafayette verkar piggare än vanligt. 

Mitt första crew: Greg, Dan och Alex

På väg hem efter middag med Svennis och Alexia!

Redigerar min andra film, utan ljud så det är hyfsat enkelt. 

Något slags modellande på gatan utanför vår skola. 

Kött inne på ett litet delli där vi brukar köpa våra lunchmackor. Billigt och gott!

Utelämnad

Klockan är 00.51. Om sju timmar och fyrtio minuter ska jag träffa mitt crew, 30 minuter tidigare än vanligt för att checka ut kamerautrustningen och förbereda för inspelning. Tills dess ska jag på något sätt ha fixat min rekvisita, samt kostym till en av skådisarna i form av scrubs (jag vet inte vad sjukhuskläder heter på svenska). Hur jag ska fixa detta vet jag inte och eftersom vi fortfarande inte jobbar med ljud, så kan det vara svårt att förstå att en sköterska är en sköterska om hon inte bär scrubs… Men det löser sig och huvudsaken är ju trots allt att vi ska förbereda, filma, redigera och inse vad vi gjort fel till nästa gång. (redan nu kan jag nog skriva upp, ”fixa kostym tidigare än natten innan” på den listan) Anders Jansson har gått den här kursen för många år sedan och han berättade glatt att de fick en kamera i handen, gick ut och filmade, kom tillbaka och så var allt svart. Jaja, då var det bara att gå ut igen, göra om och göra rätt, man lär av sina misstag. Och det är ju sant och den attityden har de fortfarande, men vad mycket roligare det är om det blir bra från början.

Det snackas också mycket om hierarkin på en inspelningsplats för en inspelningsplats kräver hierarki och följer man inte den, blir man avskedad (det är rätt enkelt att bli avskedad). Regissören är chef på plats (rent tekniskt är ju producenten chef för han har pengarna, men utan regissör har man inte ens idén till filmen, så han har ändå ganska mycket att säga till om). Tillsammans med sin DP (director of photagraphy) vet regissören precis hur allt ska vara. Han har förklarat för sin DP för flera månader sen hur han vill ha varje scen, varje shoot, varje klipp. Ett bildmanus formas (de stora regissörerna har tio-tolv personer som sitter och skissar bildmanus när regissören berättar om sina visioner) och när man väl är på plats vet DPn exakt hur varje shoot ska filmas och ljussättas. Sen har han självklart ett gäng under sig som ser till att hans visioner, som är en förlängning av regissörens visioner, följs. Jag älskar filminspelningar, jag gillar när alla vet precis vad man ska göra, även om man bara har en liten uppgift så gör man den till 150% för att (och här kommer twisten igen) gör man inte det, så blir man avskedad. Det säger våra lärare hela tiden. Är man inte i tid till sin call time, som förmodligen är crew call (eftersom jag inte jobbar som skådis), och att vara i tid innebär 30 min innan crew call, så blir man avskedad. Är man där 30 minuter innan är det bra, är man där prick är det godtagbart och är man sen är man avskedad. (Då är det ändå lustigt tycker jag, att det alltid är minst en person i min klass, som blir minst 10 minuter sen varje lektion, men det är en annan historia).

Den kursen jag går, är i första hand en regissörsutbildning tydligen. Jag vet inte vad jag trodde innan och nu verkar det logiskt men jag var inte riktigt beredd på det. Vi lär oss alltså alla bitar av filminspelning för att sedan bli framgångsrika regissörer. Och då kan man säga att de pratar väldigt mycket om hur viktigt det är att man gör sin hemläxa som regissör. Man kan inte komma till en inspelningsplats oförberedd. Till en film skulle man, som sagt, ha träffat sin DP månader i förväg och även skådespelarna, som kommer fråga en massa om manuset ”vad vill min karaktär? vad är min karaktärs mål? politiska åsikt? vad har hon att förlora? tycker hon om thaimat?” och så vidare. Som regissör har man så klart svar på dessa frågor och ger dem till skådespelaren. MEN man får inte ge direktiv i adjektiv, nej, man måste lära sig att prata det obegripliga ”skådespelar-språket” och ge direktiv i VERB och inte hur som helst heller. Jag ska alltså inte säga till min skådis: ”du ska skratta” utan man ska säga ”du ska vara glad” och sen får skådisen gestalta den känslan och det verbet som hon vill. Fast det är så klart mer invecklat ändå tror jag. Det är väldigt svårt i alla fall, att göra det rätt och det var detta den där läraren skällde på oss för i onsdags. Vi har alltså inte fått så mycket utbildning om det innan vi träffade honom och han förutsatte att vi var värdelösa, för att ”film making studenter gör ändå fel”, så det är lika bra att vi fattar det från början… Jag tror att vi har fattat, jag har det i alla fall. ”Gör din läxa, lär dig det där språket” Och imorn ska jag vara director. Hur tusan ska det gå? Äsch, inte ens skådisarna har lärt sig ”språket” än, det skulle inte fatta om jag började veckla in verben i karaktärens mål (till en två minuters stumfilm dessutom). De vill i nuläget veta om de ska vara arga eller glada, no offence Olof.

Läxan har jag gjort. Både shoot list, bildmanus och ritningar på vad kamera och ljus ska stå. Jag vet hur jag ska dirigera mitt crew och skådisarna är Olof, Crystal och en kille från Texas som heter Frank, han går också i Olofs klass. Så jag vet att de är snälla och trevliga. Olof kommer först så vi börjar med hans shoots och han är så klart väl införstådd med hela scenen och säger att han tycker den är bra (vad ska han säga liksom?). Så det ska nog gå bra hoppas jag, men regissören ska ha koll på allt och har man inte det så märks det direkt (det är de snabba med att påpeka på skolan också). Nu är detta vårt andra projekt och så himla blodigt är det inte. Men jag tänker att, om jag ser till att få även de här små projekten så felfria som möjligt, så kommer jag ha mycket enklare för mig sen när det är dags för vår stora lilla film. Så jag kommer vara på tårna i morgon och börja dagen med en stor kopp kaffe. Men jag är inte vaken nu för att jag inte kan sova, nej nej, Olof är ute och filmar (det blev inställt i fredagskväll) så jag måste släppa in honom när han kommer hem (vi har bara en nyckel och just nu har jag den… praktiskt va?) Så sömnlösheten är inte stress men visst är det lite rörigt i huvudet för tillfället. Jag uppdaterar sen om hur det gick!

“Practice as if you are the worst, perform as if you are the best.”