Olof jobbar nu, som aldrig förr och det är kul så klart! Det blir lite ensamt och långtråkigt här hemma ibland, men vi försöker roa oss så gott det går och Folke är förhållandevis lättroad. Det blir mycket sång och trams, han börjar uppskatta ”tittut” och alla former av skojiga miner och glada tillrop.
Att man kan få så mycket energi av att busa med denna lilla solstråle!
Att få barn är lite av ett lotteri. Man vet aldrig vilket typ av temperament ens barn kommer att få, eller sömnrytm eller matglädje. Vissa saker verkar bara bli och till viss del spelar kanske föräldrarnas beteende in men jag tror också att det till stor del är en fråga om tur. Oavsett så har vi fått en väldigt glad och nöjd liten bebis. Han är nästan alltid glad och är han inte det så är det ofta snabbt åtgärdat, då är han hungrig, trött eller uttråkad. Men för tillfället, till exempel så har är det en timme tills han ska äta, han har sovit fram tills för en liten stund sedan och han ligger själv på sin filt och upptäcker olika leksaker. Man kan ju bli mörkrädd när man läser alla föräldrabloggar om barn som aldrig verkar sova mer än någon timme i sträck, som bara vill bli burna hela tiden och som aldrig går att lägga ifrån sig. Men så måste det tydligen inte vara. Det är vi väldigt glada för!
Plötsligt hade jag kommit över några paket röda vinbär och ett gäng citroner på grund av min otroligt stora svårighet att slänga mat. Röda vinbär är inte direkt supergott vid den här tidpunkten och sex citroner var också svårt att göra av med så jag bestämde mig helt enkelt för att sylta och safta. Min svägerska Johanna har lärt mig att om man bara kokar bären med syltsocker så är det hur lätt som helst! Det var det, receptet står på syltsockerpaketet.
Och min mamma brukar göra en så otroligt god citronsaft som också är enkel att svänga ihop så där på en kvart. Man behöver 2 liter vatten, 2 kg socker, 100 gram citronsyra och 2 citroner. Man kokar upp vatten, socker och citronsyra och ser till så att allt löser sig. Sedan sköljer man citronerna ordentligt, skalar av skalet tunt (så att man inte får med så mycket av det vita, det är beskt) och skär skalen i små bitar. Ta av sockerlösningen från plattan, i med skalen. Låt svalna, i med juicen av de två citronerna. Tappa upp på flaska!
Resultatet:
Voilá!
Citronsaften blev riktigt bra. Sylten har jag ingen aning om. Jag gillar inte sylt direkt. Så det var ju tur att det bara blev någon deciliter. Anledningen till att den sitter fast i locket? Jag har lärt mig att man ska fylla på sylten i en varm och ren burk och ställa den upp och ner för att få något slags vakuum. Högst oklart men så blev det i alla fall! Jag kanske får gå en ny syltutbildning hos mamma i sommar…
Obs. Bilden är ett montage och den där tjusiga kryddgrytan bakom är också ett resultat av vad som blev över efter en fest, jag vet inte riktigt vad jag ska ha timjan till när min mat just nu mest består av fil eller köttbullar och snabbmakaroner…
Igår firade Olof och jag sex år tillsammans. Det är otroligt vad fort tiden har gått och så mycket som har hänt och det var väldigt spännande att fantasiera och prata om vad som kommer hända kommande sex år.
Utanför oss ligger det annanasskal. Måttligt uppätna, i lagom stora portionsbitar. Detta kanske hade varit lite märkligt på trottoaren i Malmö, uppseendeväckande i Hässleholm och förmodligen helt otänkbart i en finare stadsdel i Stockholm. Men vi bor i Lund. Här bor det studenter. Annanasbitarna dök upp efter en klassisk lördagsfest, så det är inget konstigt med det. Helt normalt till och med! Vad som är konstigt är att de har legat där nu i fyra dagar och ingen har plockat upp dem. Man skulle ju kunna tänka sig att personen från vars balkong dessa halvuppätna fruktrester har dalat ner, skulle ha sett dem (de är ändå ett gäng), fått något form av dåligt samvete och plockat upp dem. Men näpp. De ligger kvar. Som om personen i fråga skulle ha hoppat över naturkunskapen i skolan och tror att trottoaren plötsligt skulle förmultna dem. Men jag kan ioförsig tänka mig värre saker som faller från balkonger än just annanas, så de får ligga kvar. Som en påminelse om att ingenting är konstigt i Lund. För här bor det studenter som trotsar både naturkunskap och bakisångest. Och varje gång jag går förbi dem så får de mig att le. Jag hoppas det var en ball fest!
Vet inte vilken typ av visp Christian och Ika har men deras barn har iallafall lärt sig att ta det säkra framför det osäkra när vi ska baka.
Jag har alltså inte ens hunnit slå på vispen…
Här hemma på landet är det enkelt att stänga av Lundalivet ett litet tag. Man kan alltid ta flykten ut i skogen, med en god bok någonstans, vid ett pussel eller framför tv eller tv-spel. För att inte tala om alla barnen man kan leka med när det är jullov! Dessutom dricker vi mycket kaffe. Egentligen behöver man inte lämna köket på hela dagen. Med tre bröder, lika många svägerskor och sju brorsbarn så finns det alltid någon som är sugen på fika. Den här julen har jag också verkligen försökt stänga av digitala medier ett tag, inte kolla mailen varje dag (eller i alla fall inte flera gånger per dag) och inte hela tiden ha telefonen i närheten. Svårt men nyttigt!
Så här kan det se ut:
Middag för alla barnen, nu är de så många så de får ett eget bord.
Promenad i det fina vädret!
De två kusinerna kom på att de kunde hålla handen för att inte frysa. Sen gick de så hela vägen.
Familjejakt i mellandagarna är tradition.
Pappa får ner barnen under bordet för att titta på film. Mycket poppis!
Avskedskram idag när ett gäng flyttar tillbaka in till Lund.
Det har varit en väldigt mysig jul och batterierna är nu laddade inför våren!
