Igår var jag på Colombine teaterförlag. De representerar runt 300 dramatiker, översättare och tonsättare runt om i Skandinavien. De jobbar också internationellt, som ett dramaturgiat och har kontakt med många utländska förlag, agenturer och författare. Jag hade bokat möte med Lena Nylén, som var vår grupphandledare i våras när vi gjorde Unga StDH på skolan och fick också prata med Stefan Hallberg och heja på Karin Hökby.
Vi pratade ganska ostrukturerat om musikaler i Sverige och bristen på satsning på musikalutveckling. Det finns, som jag kommer återkomma om i ett annat inlägg, ett samarbete mellan Spira i Jönköping, Högskolan för Scen och musik i Göteborg och Östgötateatern som försöker hitta nya svenska vägar för just detta. Men det är det enda jag känner till (rätta mig gärna om ni vet någon mer?). Jag fick bekräftat min bild av att det ibland skrivs nya musikaler men att de ofta inte når de stora scenerna för att de provas på de små och sen inte utvecklas vidare. Däremot verkar det finnas många som vill skriva libretton, men som inte riktigt har en arena för det.
Jag fick några nya idéer efter vårt möte. Dels att de utomlands alltid kallar sina test-musikaler (alltså innan de är färdiga) för showcases. Det kanske är rätt bra att ha ett ord för det, så att folk förstår vad de går på? Jag kan spontant inte komma på det svenska ordet för det, om det ens finns men annars skulle jag vilja hitta på ett.
Det andra var att eftersom vi har ett annat finansieringssystem i Sverige, så måste vi kanske också ha en annan process än i Storbritannien och USA. Där har man showcases för potentiella finansierare som sen, beroende på hur långt de kommit, går in antingen med en mindre summa pengar för att utveckla musikalen vidare, eller med en större summa för att musikalen ska till West End/Broadway. I Sverige skulle vi ju snarare bjuda in potentiella producenter/teaterchefer som i så fall skulle ta musikalen till sin teater och visserligen finansiera den men då antingen med statliga medel eller biljettintäkter. Detta blir ju svårare för istället för att ha 10 finansiärer, så har vi i Sverige 1 vilket automatiskt innebär en större risk för den aktören. Dessutom har även de institutionella teatrarna hårdare krav på sig idag att bära sina egna kostnader (de får fortfarande mycket bidrag men måste sälja biljetter och visa statistik). Så de (institutionerna) vill ofta också ha ”säkra kort” på de större scenerna och lämnar chansandet till sina små scener. Det här med säkra kort och chansningar kan vi för övrigt också prata länge om. Varje produktion är ju, mer eller mindre, en chansning och man vill, i regel, alltid sälja biljetter (en teater utan publik är, som bekant, lite sorglig), men allt är relativt och vi kan nog enas om att det är större chans att den breda publikmassan kommer på Sound of music än på en nyskriven svensk musikal. Sen kanske man inte vill nå den breda publikmassan så klart, men mitt mål med att utveckla svensk musikal är nog att den ska nå den breda massan, så att man kan spela den på stora scener. Ja, efter två år på skolan har jag också förståelse för att vissa inte överhuvudtaget bryr sig om det kommer 2 eller 20 eller 200, men jag är själv inte där. Än. Jag vill att det ska komma publik. Men det var ett litet sidospår. Den stora frågan är hur vi ska få nyskrivna musikaler att bli något att satsa på? Hur ska vi få folk att våga gå på nyskrivet? Kan vi garantera kvalité enbart för att det tagit 6-8 år att utveckla musikalen? Har vi ens kompetensen i Sverige för att nå sådan kvalité som de mest lyckade internationella musikalerna? Får jag ens ställa den frågan?
