Nu har vi sett Niagara Fallen. De var fantastiska, det var verkligen jättehärligt att åka ut med Maid of the Mist och vara mitt i Hästsko-fallet (fallen?), som är det största av de tre fallen. Men jag är inte säker på att det var så himla fantastiskt att man känner att 18 timmars bussresa med en guide som behandlar oss som småbarn var värt det. Men det är väl klart lätt att säga i efterhand när man väl sett dem, hade vi inte åkt hade vi nog ångrat det, fram för allt nu när vi har så mycket tid här. Hade vi bara varit här en vecka så skulle jag inte vilja lägga två dagar på Niagara Fallen. Vi har inte undersökt saken närmare men det finns säkert bättre resor att åka med från New York och de där tusen öarna är inte så viktiga. Det bästa på hela resan, förutom själva båtturen i Niagara Fallen, var hotellet, helt klart. Här kommer lite härliga bilder: 

För övrigt kan jag bara berätta att vi började dagens resa (från hotellet till Niagara Fallen till New York) kl 6.45 imorse och den startade med 50 minuter snack från Celine om alla de strategier vi skulle ha när vi väl kom fram till fallen. Hon har också berättat sju gånger (och jag överdriver inte) att vi gärna får dricksa henne ”om vi tycker att hon har gjort ett bra jobb”, sedan satte hon igång en applåd till sig själv. Jag tror inte att hon och jag kommer att bli kompisar. 

Så vi behöver inte prata med om det.

Alltså var söndagen den dag då vi skulle turista ordentligt. Vi ville åka till en kyrka i Harlem, Eugênia hade besökt en kyrka förra gången hon var här och tyckte att den var bra så nu skulle vi åka dit igen. Tyvärr så kom vi dit lite för sent och lyckades precis missa 100-personers gränsen, så den gudstjänsten var full. Vi sprang vidare till en annan kyrka men även den var full. Eller, full på turister i alla fall. Det verkar som om de har en gräns för antalet turister och det är väl helt rätt. Jag tycker ändå att det känns lite märkligt att gå och titta på andra människors gudstjänst, men samtidigt antar jag att de får in en hel del pengar på turisternas donationer. Annars skulle de nog stänga oss ute. Men det blev alltså ingen gudstjänst för oss och vi bestämde oss istället för att ströva runt lite i Harlem. Vi gick förbi Apollo Theater, där Micheal Jackson, Aritha Franklyn, Ella Fitzgerarld med flera blev upptäckta. 

Sen köpte vi kaffe och tänkte gå och lyssna på några lokala förmågor som stod och sjöng gospel på torget, precis när vi kom dit var de klara för dagen. Så klart. Så vi begav oss till Morningside Park istället, en avlång park i flera nivåer som är ganska mysig. 

Vi gick hela vägen ner till Central Park i den, sen köpte vi picknick och gick och satte oss på högsta punkten i Central Park, Great Hill. Vid ett bord i närheten av oss verkade de ha barnkalas, även om det bara var en liten unge där och resten vuxna, klassiskt ettårskalas. Och vi närmare betraktelse insåg vi att en av killarna som var där liknade Eric Dahlgren, som vi känner från Lund. Olof smög sig fram och kunde efter lite spanande bekräfta att det verkligen var han och man kan säga att han blev mycket förvånade när vi två klev fram och hejade på svenska. Mycket roligt och ganska otroligt att träffa honom här.

Vi bokade en baseball date med Eric och återgick till vår picknick i parken för att sedan ströva ner till en loppmarknad i våra kvarter i Upper West och sedan tog vi tunnelbanan ner till Highland Park och njöt av solnedgången.

På det hela taget var det en mycket avkopplande och härlig dag, även om det inte blev någon kyrka. 

Efter mycket utfrågande om Olofs lektioner och lärare fick jag äntligen stilla min nyfikenhet och följa med på hans sista lektion i Acting for Film. Det är deras huvudämne men också det ämne där de har den sämsta läraren, tyvärr. Anyways. Jag fick vara med på deras sista klass, äntligen skulle jag få se disciplinen som jag hört så mycket om. Inga mobiler, alla är i tid, fokus på vad som händer på scen, tyst i klassen och så vidare. Skoja om jag var nervös eller, vår klass är ju direkt raka motsatsen. Ingen är i tid, fokus på mobilen, prata gärna i bakgrunden och ställ inga frågor. Nu känner jag ju redan i stort sett alla i Olofs klass och detta var deras absolut sista lektion så de hade fått ta med sig öl och skulle titta på deras senaste scener och ha en ganska avslappnad lektion. Trodde de. Men det visade sig att deras lärare hade tabbat sig igen för scenerna var visst inte färdigredigerade. Den här läraren hade jag hört mycket om (inte direkt positiva saker) så det förvånade mig föga. Det som förvånade mig var däremot att lektionen började en timme efter utsatt tid. Alltså läraren var ju sen och sen när hon kom så hade hon en lång diskussion med sin TA (teacher assistant) om en kille i redigeringslabbet, huruvida han var snäll eller inte. Tyst som en mus, satt jag längst bak (av tre rader) och låtsades ta det på allvar, de andra lyssnade inte ens. De var tydligen vana. En av killarna började lite diskret att dela ut röda plastmuggar (ja, det är sant, de dricker alltid öl ur röda plastmuggar, precis som på film!) och hällde upp på öl och drinkar. Läraren brydde sig inte, nu var hon iväg och skrev något slags improviserat manus som skulle bli grunden för dagens lektion. Någon tog upp sin telefon och började surfa, vi andra började prata och när läraren väl kom tillbaka var det dags att dela in sig i par, någon skojade om att jag skulle vara med, men oj så synd, de var jämna par. Killen som under hela tiden legat och sovit i en rekvisitasäng fick nu flytta sig från scenen och la sig på golvet istället. Vi smög alla med våra öl utom en tjej längst fram som spillde ut sin drink på golvet. Ingen brydde sig så mycket. Jag var förbluffad. Alla de där reglerna som Olof hade pratat om? Det där med att inte fokusera energin någon annanstans än på scenen? 

Men sen. Sen började lektionen på riktigt och jag fick istället häpnas över deras skicklighet. Det där manuset som läraren hittade på på två sekunder var oerhört simpelt just för att de skulle lära sig scenen snabbt och sedan få nya direktiv. De jobbade med substitut, man skulle föreställa sig olika saker om sin motspelare, som denna och publiken inte visste om. Det var oerhört roligt att se hur Frank föreställde sig att Olof var potatismos samtidigt som Olof föreställde sig att Frank var hans värsta mardröm. Eller hur Irina föreställde sig att Crystal var en valp samtidigt som hon föreställde sig att Irina var Julia Roberts. Vilket fantastiskt skådespel det blev, det låter galet men fungerade oerhört bra. Jag lärde mig massor om hur man ska ge regi, vilket var kul för vi har knappt pratat om det alls. Så drog sig lektionen mot sitt slut och eftersom det var deras allra sista, så fick de diplom. Många av er känner Olof och kan tänka er vilka fina ord som sades om honom, jag vill inte skryta men jag blev i alla fall oerhört stolt. Sedan var det dags att dricka ölen med gott samvete och dra sig vidare till en kareokebar. 

Bra avslutning på Olofs kurs på New York Film Academy, nu väntar min avslutning på fredag. 

(för tillfället har vi lite dåligt internet, men det kommer fler bilder snart!)