De som följer mig på instagram har förstått att det är rätt mycket som händer här uppe. Olof har repat mycket (även efter premiären eftersom han också är understudy), jag har gått i skolan och dessutom behövt se en massa föreställningar. Plus en del som jag själv har velat se. Just denna veckan föll det sig dessutom så att jag skulle se två föreställningar för skolan och hade en inbokad sen ett år tillbaka så det har varit rätt intensivt. Som tur är har vi fantastiska familjemedlemmar och vänner som ställt upp och passat Folke när både Olof och jag varit borta. För det verkar det vara många som undrar, vad vi har gjort med honom, men ni behöver inte vara oroliga. Dels har mina föräldrar ställt upp massor och först haft Folke själv en vecka i Skåne, sen följde mamma med upp hit en vecka och sen kom hon upp två dagar till när det körde ihop sig för oss. Verkligen helt ovärderlig hjälp och så roligt för Folke att få hänga med mormor hela dagarna. Sen har min fina kusin Eric med sin fina flickvän Frida hoppat in och ställt upp så att jag kunde gå på Sällskapsresanpremiären. Dessutom hoppade Eric in så att Olof och jag kunde gå tillsammans på the Phantom of the Opera men då kunde Eric bara halva kvällen så då hoppade även min fantastiska kompis Clara in och bytte av Eric för att sedan vakta en sovande Folke. Phew alltså, vad skulle vi gjort utan er?
Författare: fannytomen
två premiärer och en förkylning
Intensiv helg med premiär av Musikalen Sällskapsresan på China Teatern i fredags och sedan Bullets over Broadway på Göta Lejon i lördags. Däremellan lyckades vi införskaffa en leksaksspis från en loppis till Folke, vilket har varit lite av ett mål senaste tiden så man får nog se det hela som en lyckad helg. Tyvärr resulterade den i att min lilla förkylning, som först bara var lite charmigt snörvlig blommade ut rejält och blev allt annat än charmig. Dock gillar jag min hesa röst lite grann, jag har i stort sett bara varit hes två gånger tidigare i mitt liv; dagen efter jag tog studenten och dagen efter Lundakarnevalen 2014 så det är något av efter eftertraktat tillstånd i min värld (jag är medveten om att detta är idiotiskt ja).
Sällskapsresan tänker jag inte ge mig på att recensera. Jag gillar den, alla är bra, Olof är bäst och så vidare.
Kul grej var att vi råkade få ihop ett gäng från karnevalskommittén 2010 och dessutom råkade Hasse Aro gå förbi. Eftersom de hade en punsch-visa som handlade just om Hasse Aro (på ett väldigt ofarligt sätt), var vi tvungna att ta en bild. 
Vad gäller Bullets over Broadway så tycker jag att den var något ojämn och i längsta laget. Vi gick ut efter första akten och var begeistrade över uppbyggnaden inför paus, hur steppnumret bara växte och växte och det kändes som en riktigt ”broadwayshow”. Sen tycker jag tyvärr att andra akten blev något segare och kändes mer som en transportsträcka mot en lite oklar upplösning. MEN mycket bra castat, bra översatt, välrepeterat, tight, skojig och rapp dialog och fantastiska insatser från flera av skådespelarna. 
Rätt nöjd med spisen!
Pjäsanalys
Sitter nu på bussen på väg till skolan och fjärde dagen i kursen ”Pjäsanalys”. För att kunna sätta upp en teaterföreställning (eller en scenkonstproduktion) måste man veta hur man ska analysera, tolka och gestalta en pjäs. Analysen handlar om att bryta ner pjäsen i händelsenoment, identifiera vem som driver det händelsemomentet (det ”aktiva subjektet”) och vem som driver mothandlingen och vad den går ut på. Ingen tolkning, inget ”varför?”, ingen spekulation. Vad händer? Punkt. För mig som aldrig jobbat med teaterproduktion på professionell nivå är det otroligt lärorikt och intressant att få vara med och bryta ner en pjäs i smådelar för att sedan sätta ihop den igen och tydligare se de stora dragen av händelser. Vad är det egentligen som händer, upptäcker man då. Sedan ska man bestämma sig för en tolkning som man ska lägga på pjäsen: en feministisk, en freudiansk, en politisk i allmänhet, en relationsbunden, och så vidare. Vilken tolkning man gör kommer påverka hur man sedan gestaltar pjäsen, alltså själva utförandet. Är det inte häftigt? Om ni inte fattar något behöver ni inte vara oroliga, jag är inte heller säker på att jag har fattat något, men det är otroligt fascinerande och många ”aha-upplevelser” för mig. Nu ska vi ta tag i Othello!
Analysera mera
En lite försenad uppdatering från förra veckan…
Utbildningens andra övning resulterade i fyra ganska olika pjäser i miniformat som vi sedan spelade upp i förra veckan. Sen skulle dessa analyseras och diskuteras under rubriken ”pedagogiskt samtal”. Här blev jag brutalt medveten om att när jag tidigare trott att jag gjorde analyser av föreställningar jag sett var det i själva verket något slags patetiskt försök att skrapa på ytan av konstens multipla lager. Jag är uppriktigt facinerad över hur djupt man kan gå och hur många olika sätt man kan tolka saker på. Vi diskuterade i helklass och gick först igenom händelseförloppet och sedan en analys av betydelsen och temat. Ibland var vi överens, ibland hade någon uppfattat en avgörande detalj, ibland hade det någon uppfattade som ”hotfullt” istället uppfattats som ”mysigt” av någon annan. Jag hade inte så mycket att tillägga utan suger snarare åt mig som en svamp av alla olika sätt att utrycka sig på och tolka saker och ting men försökte ändå delta aktivt genom att humma med, nicka och skratta. Oklart hur det ippfattades. Samtidigt försökte jag lära mig allas namn för är det något jag lärt mig från spex- och karnevalstiden (bland annat efter tusen pikar från Mia Hempel när vi engagerade oss i Boelspexet) så är det att gemenskap uppnås enklare om man vet vad alla heter.
Full fart direkt!
Så här intensivt har det inte varit sedan karnevalen. Olof och jag har verkligen pusslat för att få ihop Stockholmsflytt med ny skola, repetitioner, barn & hund (tack igen mamma och pappa), lägenhet, jobb och framtida projekt. Phew, det är ju löjligt att det alltid är så att allt händer samtidigt. Jag gillar när det är intensivt men ikväll är min första ensamma och riktigt lediga kväll på nästan två veckor. Nu har jag tråkigt i stället… Jag måste jobba lite men har lärt mig (lex karnevalen) att man ibland också bara måste tillåta sig att se på tv och inte göra något produktivt ett tag.
Tre dagar har gått av skolan och alla de farhågor jag hade om att jag kommer tvingas göra massa saker jag inte är helt bekväm med har redan besannats flera gånger. Men det känns som om väldigt många känner så i vår stora teaterklass (där det både är tekniker, regissörer, dramatiker, scenografi, mask & kostym) och det gör att alla är väldigt ödmjuka inför uppgifterna och hjälper varandra. Det finns inga skådespelare i vår stora klass så egentligen är vi 37 pers som hellre håller oss bakom scenen men som de två senaste dagarna har tvingats upp på den ändå.
Hur har dagarna sett ut då?
Dag 1 var en klassisk introdag; intro med teaterklassen, intro med hela scenkonstgänget (alltså inklusive skådespelare), intro med hela STDH (alltså inklusive film, tv & radio) och till sist med hela Konsthögskolan (alltså inklusive dans, cirkus och opera). Man kan, utan att underdriva, säga att det eskalerade i inspiration från 0-100. Dagen började med en powerpointpresentation som hette ”IT & Kommunikation” och avslutades med ett potpurri av tidigare elever från Konsthögskolan som visade upp opera, teater, cirkuskonster och talade om hur de har jobbat efter skolan. Otroligt coolt att se var man kan hamna senare. Att vi fyra scenkonstproducenter dessutom råkade hamna precis bakom Alice Bah Kuhnke och fick ta en bild med henne i pausen var grädden på moset. Den ska ramas in och sättas upp i vårt egna klassrum/arbetsrum. Alice sa, bland annat, i sitt tal: När jag ser alla era framträdanden så inser jag en sak. Vi politiker ska skapa förutsättningar för att ni konstnärer ska kunna vara så här kreativa. När vi har skapat förutsättningarna så ska vi hålla oss så långt borta från själva genomförandet som möjligt. (kanske inte exakt ordagrant men nästan).
En annan grej jag gillade var vad Emma Brommé (skådespelare vid Dramaten som gick ut 2012 från StDH) pratade om. Att om man ska kunna vara med och påverka vad som sätts upp eller hur man jobbar på en teater så måste man förkovra sig i yrket och konsten. Man måste läsa mer, se mer, utföra mer och hela tiden veta mer och presentera fler olika pjäser för att det ska bli en bredd inom det som sätts upp ”så att det inte blir Chekhov, igen”. (inte heller ordagrant men nära) Man kommer ju från olika infallsvinklar i projektet om man är skådespelare eller producent men jag blev ändå peppad på att läsa så mycket manus jag kan komma över och se så många olika pjäser och produktioner jag hinner medan jag är här uppe.
Dag 2 startade vi med att träffas bara vi fyra scenkonstproducenter och vår lärare för att gå igenom schema och prata om ”Smärtpunkten” av Elisabeth Åsbrink som vi har läst under sommaren (eller som jag läste fram tills igårmorse…). Det är fantastiskt att plötsligt finna sig själv i en diskussion tillsammans med människor som man knappt har träffat men som ändå tänker på samma sätt kring produktioner och producentrollen. Som man, utan problem, öppet kan prata om producentens fallgropar och egna erfarenheter av detta. Då plötsligt var jag ”hemma”. En timme senare var jag inte det längre när vår första uppgift kom. Vi blev blandade med hela teaterklassen, uppdelade i grupper och skulle sätta ihop en liten scen som skulle framföras dagen efter, alltså i morse. Vi själva var skådespelare och ramarna var ganska tydliga (och besvärliga naturligtvis). Way off utanför min comfort zone. Men jag antar att det är mer utvecklande då. Själva framförandet gick bra och vi överlevde det hela. Bara för att en timme senare kastas in i nästa uppgift som istället var en ”site specific”, vi ska alltså hitta en specifik plats som är viktigt för handlingen och utföra en scen där (det får naturligtvis inte vara ett vanligt rum utan ska vara svårare än så). Imorgon ska detta redovisas. Jag tror att vi har en bra grej på gång men det blir också spännande…
Det som är skönt är att det känns som om alla verkligen ger sig hän och försöker sitt bästa samtidigt som jag ännu inte upptäckt någon som tar över för mycket eller är divig. Så det är en väldigt öppen känsla i klassen och alla vill väl, även lärarna. Dessutom upplever jag att vi blir behandlade som vuxna, det kanske bara är det som verkar men jag får uppfattningen att vi har ganska mycket chanser att vara med och bestämma vad vi ska få ut av den här utbildningen. För att prata karnevalsspråk så har vi en väldigt stor kreativ yta, men konstigt vore det kanske annars…
Snart dags för ett nytt äventyr
Senaste åren har innefattat några stora händelser som året på ett eller annat sätt kretsat kring; New York, bröllop, karneval och Folke. Nu är vi snart på väg in i nästa stora äventyr: Stockholm & allt vad det innebär med flytt och boende, Folke och förskola, utbildning och jobb och inte minst att lämna alla och allt i Skåne i minst tre år. Phew vad det är blandade känslor men även om sorgen att lämna familj, vovve och vänner för så lång tid är enorm så försöker vi fokusera på de positiva. Det ska bli så otroligt spännande med min utbildning, det känns verkligen bra med vår nya lägenhet (som vi inte får förrän i oktober men ändå), det ska bli jättekul att kunna umgås med alla vänner i Stockholm som vi annars inte ser så ofta och det ska också bli spännande för Olofs del jobbmässigt, det känns som om mängder med möjligheter ligger runt knuten. Jag tänkte försöka ta upp bloggandet igen ifall någon vill följa med oss på vår resa som börjar snart…
Det är mycket med musikalen sällskapsresan nu…
Nog för att Kal P Dal verkligen gjorde succé i Malmö när den gick 2012 och 2013 och Olof gjorde en strålande insats i den. Den funkade i Skåne och var oerhört folklig här nere, men att han nu får vara med i en föreställning som bygger på en film som är älskad i hela landet och som dessutom ska till China Teatern i Stockholm känns väldigt mycket mer spännande. Det känns som om Musikalen Sällskapsresan har alla förutsättningar för att slå i Stockholm också, den har alla repliker man kan från filmen, ett rappt tempo, medryckande musik och duktiga, välcastade skådespelare. Inte minst, Sven Melander, som har en sådan oerhörd tajming och som lyckas få varje replik att låta som om den kommer helt naturligt, jag förstår att publiken skrattar åt, i stort sett, allt han säger.
Vi får väl se hur det blir men de senaste veckorna har både Olof och jag varit lite uppe i det här med Stockholm, dels för att det blir kul för honom att få ”visa upp sig” där uppe men också för att vi kanske flyttar dit, hela familjen. Vi har alltid pratat om att testa att bo i Stockholm ett tag och då känns det kanske lämpligt att passa på när Olof faktiskt redan har ett jobb. Jag insåg att i stort sett allt jag delat på facebook den senaste tiden har handlat om Olof i olika intervjuer eller om Musikalen Sällskapsresan. Kanske ska börja fokusera lite mer på min egen väg framåt också. Å andra sidan hade jag ungefär 18 månader då jag enbart fokuserade på karnevalen, så det kanske är Olof tur nu… Jag är otroligt glad för hans skull i alla fall, han är en duktig skådespelare och sångare och det är kul att han får visa sin bredd i Musikalen Sällskapsresan, med sina tio roller…
