Övar ibland på ”att göra ingenting”. Men riktigt ”ingenting” kan jag inte göra (alltså göra? För om man inte gör ingenting, gör man då inte egentligen någonting?) utan jag gör saker som är prestigelösa. Som inte ska skrivas upp på eller kryssas av en lista, utan som bara ger lite livskvalité. Som att ta en kopp kaffe och läsa om New York, Playhouse Teater i Stockholm och Kate Winslet. 
Om man inte tar sig tid att drömma sig bort lite så är det svårt att veta vilka drömmar man har.
Få teaterscener i Sverige slår Dramatens vackra interiör med förgyllda detaljer och fantastiska målningar. Att publiken sitter på tre våningar skapar ju också en väldig intimitet och det måste vara mäktigt att stå på den scenen och fullkomligt vara omfamnad av människor. Olof hade faktiskt aldrig varit där innan och när jag plötsligt föll över några av de sista biljetterna till den sista föreställningen av Fanny och Alexander, som är Olofs favoritfilm, så kunde jag inte låta bli. Så utan att tänka mig för köpte jag två biljetter och tänkte att Olof får väl gå i alla fall och så får jag hitta på något annat med Folke. Vi passade på att åka upp till Stockholm några extra dagar för att klämma in att hinna träffa några vänner också. Så vi hade fullt schema med middagar och luncher och mellan dessa passade vi på att strosa på stan. Det var härligt att få lite storstadspuls igen och visst blir vi sugna på att flytta upp och testa våra vingar i den stockholmska kulturbranschen också, men vi får väl se när det blir av. När det väl var dags för Dramaten-besöket så ställdes mina planer in så vi chansade på att ta med oss Folke. Han brukar ju sova från 19 ändå, så kanske kanske kunde han göra det i bärselen. Han har ju varit med förr, även om han var mycket mindre då. Just denna gång hade vi dessutom tur på alla fronter. Vi satt längst upp, längst bak och där jobbade en mycket trevlig tjej som var otroligt hjälpsam. Hon sa att det inte var några problem att gå ut och in om han skulle vakna och om han ville sova i vagnen utanför så kunde hon vakta för hon satt ändå där. Men Folke sov sig igenom första akten, vaknade i pausen och var vaken ett tag in i andra akten, sen gick jag ut en sväng med honom och till slut fick Olof honom att somna i vagnen igen så att vi kunde njuta av föreställningens sista kvart tillsammans. Nu rekommenderar jag inte att ta med småbarn på föreställningar, men det var tur för oss att det gick att lösa denna gången. Och föreställningen? Mycket bra! Inte i klass med filmen (så klart, om du frågar Olof) men välspelad och med många fiffiga och imponerande scenografilösningar. Första kvarten av föreställningen blev som en film i och med att Dramaten har ett roterande golv som gjorde att man kunde ”klippa” mellan olika scener i olika rum och visa hur det sker samtidigt. Riktigt häftigt gjort.
Nu tog jag nästan inga bilder i Stockholm… men jag fick iallafall någon från teatern.
Läser den här boken och även om det är en del floskler (vilket för övrigt är ett ord som ser konstigt ut skrivet) så känns det som om man själv fylls på av Fredrik Eklunds aldrig sinande energi. Det är väl det som är andemeningen med boken också, antar jag. ”Kan han nå sin dröm att bli New Yorks bästa mäklare, så kan jag nå min dröm”. Frågan är vad den är… Jag har bara kommit några kapitel in i boken och so far har han förklarat att man måste känna sig själv, veta vad man är bra på, vara sig själv till hundra procent (men förstärka sina styrkor) och veta vad man har för mål och dröm. Det är också en rätt kul bok för han ger konkreta tips på hur man ska ”lyckas” och bli framgångsrik. Det låter så klart väldigt enkelt, men som alltid så handlar det ju om mycket hårt jobb också. Inspirerande att läsa iallafall!
Det blev ravioli i kväll. När jag var liten var det bland det godaste jag visste och jag tyckte det var världens lyx när mamma tog fram en burk färdig-ravioli när hon och jag var ensamma hemma (tror inte pappa tycker om det…). Nu äter jag det mest i brist på inspiration och ork att laga något vettigare. Men det är fortfarande gott så klart. Jag har huset för mig själv i kväll (igen) eftersom Olof jobbar. Det finns mängder med saker jag skulle kunna göra: städa, sortera ut gamla kläder, sortera Folkes kläder, sätta ihop en jobb-kontaktlista, göra tack-kort för Folkes dop, göra album för 2015, köpa in kläder till Folke på rean som börjar sina men det lutar ändå åt att jag kanske bara spelar mitt nya favoritspel: Mariokart 8 på Wii U. Det är en väldigt bra paus i vardagen och om man har mycket i huvudet så kan man stänga av lite genom att spela en stund. Det vore så klart gött att sitta och jobba en stund först, så blir tv-spelet som en belöning sen. Det är skönt att jobba på fredagskvällar för det finns egentligen ingen brådska på att något ska bli färdigt, man hade lika gärna kunnat göra det på måndagen efter men det är så oerhört gött när måndagen kommer att ligga steget före. Så får det bli, först jobb. Sen Mariocart. Men nu: choklad!
Fick idag lite ny blogg-pepp av Lotten (min gode vän, tillika Biljettchef i karnevalen 2014) som helt enkelt frågade om den var uppdaterad. Nej, svarade jag och skämdes vilket hon tyckte var helt onödigt och det ”tråkigaste som finns är ju att läsa de blogginläggen som ber om ursäkt för att de inte skrivit på ett tag”. Well, point taken. Jag ber alltså inte om ursäkt. Men det har tydligen inte blivit av.
Anyway…
2016 är inne på sin femtonde dag och so far har kulturvärlden förlorat både David Bowie och Alan Rickman. David Bowie hade jag ingen relation till egentligen, men jag blev uppriktigt ledsen när jag läste om Alan Rickman. Jag uppskattar verkligen hans insats i flera filmer och han känns på något sätt som en traditionell, brittisk skådespelare och det är något speciellt med dem. Efter att ha läst flera andra skådespelare uttala sig om honom idag, så känns det också som om han var en väldigt genuin och varm person, trots att han ofta fick spela skurk. Kanske tar det extra hårt för att han spelade professor Snape i Harry Potter, och att han någon gång lär ha sagt att han ska läsa Harry Potter även när han blir 80 år och så blev han bara 69. Kanske är det i allmänhet en mörk värld vi lever i för tillfället och då väller all sorg (som man annars håller inne med och inte låtsas om för att det på något sätt ändå känns så långt borta) över när det plötsligt drabbar någon inom ens ”närmaste krets” (Harry Potter-sagorna tillhör alltså min närmaste krets). Även om det drabbar en person jag aldrig kände.
Han lär också ha sagt ”I do take my work seriously and the way to do that is not to take yourself too seriously” och det tycker jag är eftersträvansvärt i alla sammanhang.
Nu när Sällskapsresan har haft premiär så börjar Olof få lite fritt på vardagarna. Det är jättekul för dels så kan vi umgås mer än bara ”godmorgon” och ”godnatt” men också för att jag kan börja jobba så smått igen.
idag blev det t.ex en snabbvisit på Nova Lund
så här såg det ut förra året!
I musikalen Sällskapsresan medverkar 17 personer på scen och nio av dem har fler än en roll. Sammanlagt är det kanske en trettio-fyrtio roller. Olof har nio av dem. Det innebär att han är med väldigt mycket och det, i sin tur, innebär att jag har lite svårt att ge en helt ovinklad recension. Så jag tänker inte göra det. Men här kommer de recensionerna som faktiskt har kommit i tidningarna:
Jag tycker att föreställningen är grymt rolig och absolut sevärd (om någon ändå undrar vad jag tycker… det är ju min blogg). Jag ska se den flera gånger till har jag tänkt!
Fotograf: Mikael Lindell Bohlin
