Jag har börjat träna. På gym. Jag har gjort det förut, fast jag tror inte att 4 ggr på ett år räknas som regelbundenhet. Dessutom var jag så svag då så efter att jag i början på varje pass var tvungen att hela tiden minska vikten efter personen som var före mig, med typ 80 %, så tappade jag suget. Egentligen har jag inte börjat träna på gym riktigt än heller, jag går på pass och på en crosstrainer. Jag har inte gett mig på de andra maskinerna ännu, men snart. Men alltså det här med att börja träna, bara det är ju att utsätta sig själv för förödmjukelse. Förmodligen är det inte så många andra som märker av det, personligen är jag ju helt inne i vad jag själv gör när jag stiger in i gymlokalen, jag ska försöka beskriva mina tankar på mitt första pass.
Jag har börjat på Fitness 24 seven. Ett gym där de vill att man ska ha så lite kontakt med mänskliga instruktörer som möjligt. Jag hade inte riktigt fattat hur hela den här boka-pass grejen funkade i praktiken, men jag hade läst på ordentligt och lyckades i alla fall boka ett pass, body pump var det enda som låg tidigt nog så att jag skulle hinna innan Boelspexet. Min kompis Hanna sa att det var bra och hon skulle hänga med, tur, för annars skulle jag känna mig riktigt dum, har ju ändå inte tränat ordentligt på flera år, så det skulle vara skönt att gå dit med någon man känner. Hanna blev sjuk. Mög. Men nu var jag bestämd. Eller Olof var bestämd och sa att det var klart att jag skulle gå ändå. Självklart. Jag gick ändå och när jag kommer dit så står två tjejer och försöker dra sina kort vid en separat dator bredvid disken där det faktiskt står en livs levande människa. Vid disken är det också en jättelång kö. De där tjejerna som fortfarande försöker dra sina kort verkar det inte gå så bra för tänkte jag och smälte in i kön. Mycket riktigt, efter bara några minuter var det någon som sa till dem ”ehh den där funkar inte, ni får göra det här i disken istället”. Phew tänkte jag, jag står redan i kön och ser ut som att jag vet vad jag gör, det är det allt handlar om, att se ut som att man vet vad man gör. Fast jag vet fortfarande inte riktig exakt vad man skulle ”gör i disken istället”. Det tog helt sjukt lång tid och det kom hela tiden fler och fler tjejer som försökte sig på den där andra datorn och som till sist också fick ställa sig i den jättelånga kön, där jag plötsligt stod nästan längst fram. Tusan, jag visste ju inte vad jag skulle säga till människan bakom disken, jag vet ju inte ens varför man skulle dra sitt kort vid den där andra datorn. Jag kommer komma fram och behöva fråga vad jag gör här och vart jag ska. Oerhört pinsamt. Men jag har två tjejer framför mig som kanske också ska till samma pass som jag, jo, mycket riktig. Jag lyckas höra vad en av dem säger till personen bakom disken ”jag är bokad på pumpen”. Perfekt, det är därför jag är här, jag ska få någon slags bekräftelse av människan bakom disken. Det är min tur, jag slänger mig också med slanguttrycket ”pumpen”, gött, hon måste tro att jag är en stammis. Fast, jag vet ju fortfarande inte vart jag ska, så jag får lägga till, ”…ehh den är i aerobicssalen eller?” som att jag egentligen vet, men i själva verket är det det enda namn jag har sett på någon form av sal på det här stället. Det är rätt men människan bakom disken tappar all tro på mig igen. Jaja, ”can’t fool them all” tänker jag och går och byter om i det lilla lilla omklädningsrummet där det hela tiden känns som om man stöter till någon om man böjer sig ner. Jaja, jag byter om snabbt och lätt (typ) och kilar iväg till aerobicssalen, där är det kö och vi står och väntar ett tag. Jag lyssnar på några pigga gymnasister som pratar på om skolproblem som om det vore världens ände, jag försöker att inte vara cynisk utan minns istället vilka obetydliga problem man kunde ha på gymnasiet, till skillnad från dagens där man måste börja träna…
I alla fall instruktören kommer och det är dags att gå in i salen och nu gäller det att hänga med i svängarna för plötsligt ska man plocka på sig en hel massa utrustning. Det är bräda, stång, vikter, saker att fästa vikterna med och matta, som de av någon anledning lägger på brädan. Dessutom höjer alla upp sin bräda rätt högt, shit, jag kommer inte orka gå upp på en hög bräda om det är någon slags stepövning, men jag vill ju inte se helt dum ut, så jag höjer den lite. De är rätt besvärliga att höja de där brädorna, speciellt om man aldrig har gjort det förut, jag tar i lite för mycket så klart och skadar handen lite, men det är ingen fara. Snabbt ska det gå för nu verkar alla vara färdiga. De vikter jag har plockat på mig är en blandning av de lättaste och näst lättaste. Jag ser en tjej som ser ut att vara ungefär lika stark som jag (skenet kan bedra) och jag sätter på lika mycket vikt som henne, en av varje på varje sida på stången. Så dumt så dumt. Instruktören inleder med att berätta att hon var sjuk förra veckan så idag vill hon ta i extra mycket och att alla som tränar på tisdagar är sådana som tränar på måndagar också och därför är extra motiverade, så idag ska vi jobba extra hårt. Jag börjar bli rädd, men jag står längst bak, mitt i och utgången är på andra sidan, det finns inte en chans att fly. Passet börjar.
Instruktören är så där härligt peppande som man kanske gillar om man hänger med och fram för allt om man orkar med. Men om man står längst bak och enbart försöker fokusera på att andas så att man inte svimmar och på att spänna magen så att man inte bryter ryggen, då har jag svårt att svara instruktören när hon för tredje gången skriker ”är ni med mig?” (hon har redan skrikit det två gånger, men utan speciellt entusiastiska svar, så tydligen är det inte bara jag som inte kan andas). Det är jobbigt men jag hänger med ganska bra i alla fall, på benövningarna, sen är det dags att träna armarna, triceps. Då ska vi ligga på rygg på de där brädorna (och inte alls gå upp på dem) vilket ju då innebär att alla andra ligger högt och med knäna i 90 grader, jag ligger nästan längs med golvet men ganska raka ben, men strunt i det, det finns inte tid att ändra nu, jag får se ut som att det är meningen. Instruktören tycker redan att vilar för mycket (tänk när hon inte har varit sjukt veckan innan). Mina armar börjar i alla fall ge upp, men det är dags för biceps och det tar liksom aldrig slut. Varje övning görs tills man inte orkar mer och sen lite till. Det är helt uppenbart att den där tjejen som verkade lika stark som jag är betydligt starkare och jag har alldeles för mycket vikt på min stång. Instruktören skriker att det bara är några kvar nu, jag litar inte på henne längre. Och så var det dags för axlar ”okey, då kör vi 16 armhävningar”. Eh, inte jag. Jag gör 5, på knäna, sen ligger jag ner lite grann och andas ikapp. Sen studsar vi upp och ska köra fria vikter en stund och så ner igen. ”kom igen, 16 till och så kör vi 8 på tårna och sen 8 på knäna”. Jo men visst.
När passet är slut känns allt bättre, jag klarade det. Alltså, nästan allt i alla fall. Hela min kropp skakar men jag kan ändå med någon slags inbillad värdighet gå tillbaka till omklädningsrummet genom grabbarnas gym och vara nöjd med min insats. Darrandes går jag hem, kastar mig i duschen och vidare till AF-borgen och spexrep. Jag har aldrig haft sådan grov träningsvärk. I en vecka efteråt hade jag ont i armarna, som nog aldrig varit med om något liknande. Men igår var det dags igen och redan kändes det lite lättare, alltså, missförstå mig inte. Jag klarar fortfarande bara fem armhävningar men det känns liksom bättre. Så jag har bestämt mig för att försöka härda ut ett år på gym, jag har ett bra mål nu, beach 2013 kan slänga sig i väggen men på bröllopet vill jag åtminstone se frisk och fit ut. Vi får väl se hur det går…
