Bröllopsbranschen är stor, förförisk och helt käpp rätt uppåt väggarna, om man tänker efter. Men låt oss nu inte tänka efter utan istället dyka ner i hur man föreställer sig att det är att köpa brudklänning jämfört med hur det är i verkligheten.  

Föreställning: När man kommer in i affären uppstår någon slags gloria runt en, så man direkt känner sig som en ängel. 

I verkligheten: Eftersom man gifter sig på sommaren och bor i Sverige så blåser det storm utomhus när det är dags att prova klänning, så man stövlar in i affären med håret på ända och blir genast ombedd (nästa tillsagd) att ta av sig sina leriga stövlar. 

Föreställning: Alla expediter ser direkt att man är nyförlovad och kär, de ler mystiskt åt en och säger att de vet precis vilken klänning som skulle passa mig.

I verkligheten: Jag måste säga att vi letar efter en brudklänning, då tittar expediten på mig och min höggravida kompis Nathalie och undrar vem av oss som ska gifta sig. 

Föreställning: Man får stå mitt i ett stort rum fyllt med speglar, uppe på en piedestal och så kommer expediten med den ena klänningen vackrare än den andra medan man står där och beundrar sig själv och får klänningen att röra sig som en klocka.

I verkligheten: Det finns en hel del fula klänningar där ute som man också måste igenom för ”de kanske är snyggare på än på galgen  (det är de oftast inte). Affärerna har också bara en storlek av de flesta klänningarna så man får prova en 36a fast att man egentligen är en 38a eller 40a, sen får man föreställa sig att den sitter snyggt på alla ställen den ska sitta snyggt på samtidigt som expediten håller ihop den i ryggen. 

Föreställning: Det finns inga hinder när man provar brudklänning, allt är möjligt. 

I verkligheten: Det är det inte. Beställningstiden på brudklänningar kan vara upp till 6 månader, så några av de jag provade skulle nog inte hinna komma i tid. 

Föreställning: När man får på sig ”the one” så märker man det direkt. 

I verkligheten: När jag fick på mig ”the one” så märkte jag det direkt, det var lite magiskt. Men inte alls för att det var som i en Hollywoodfilm med Julia Roberts utan för att den passade mig så himla bra och var precis det jag letat efter, utan att riktigt veta om det. Så nu är den beställd och den hinner med (en liten) marginal komma innan bröllopet. Gissa om det är skönt att ha den pucken ur världen. 

Sammanfattningsvis kan jag nog ändå säga att det är rätt kul att prova brudklänningar men jag tror nog att det berodde mer på att jag hade trevligt sällskap vid båda mina provdagar än för att själva klänningsletande är så himla roligt, för det är det inte. Man vill bara hitta en snygg som inte kostar en förmögenhet. Ett tips är att kolla mycket på nätet och i tidningar innan så man vet ungefär vad man tycker är snyggt och vad man själv kan tänka sig. Jag hittade till sist min klänning på Proms and Weddings i Malmö. Jag gillade deras hemsida och kunde välja ut några klänningar från den som jag sedan bad om att få prova. Dessutom var de himla trevliga när jag väl var där.