Ett av projekten jag jobbar med just nu är Bröllopsmässan på Stiftsgården Åkersberg. Vi kör i år igen och tänkte göra den ännu lite större, ännu lite bättre och ännu mer bröllop! Idag hade vi möte och det är spännande så här innan saker och ting faller på plats och efter våra möten är man alltid full av nya idéer och ny energi, vilket är gött!
Det är ju inte så kul med en bild på tre personer i ett möte, så här kommer en skojig bild från förra årets mässa:
Ikväll är jag så härligt mosig som man bara kan vara efter en riktigt intensiv kommittéhelg. Vi har varit iväg hela gänget i Marstrand och haft det riktigt gött. Jag tror att många av oss var överrumplade där i mars, någon gång, över hur mycket det fanns att göra redan över ett år innan Karnevalen. Nu kan man säga att vi hade någon slags fluffig semester i våras, jämfört med vad vi har framför oss nu. Och shit vad gött det är! Jo, det kanske verkar fånigt men just nu tror jag att vi alla hade kunnat tänka oss att flytta in i samma hus och bara pratat karneval 24 timmar om dygnet. Det ska vi förstås inte. Men tänk om diskussionerna bara kunde fortgå timme efter timme, vad roligt det skulle ha varit! Inte så produktivt kanske, men skojigt!
Lånade fotot från Lundakarnevalens Instagram
Så kom dagen med stort B. Bröllopsdagen. Min och Olofs. 6 juli. Och vilken dag alltså. Men innan den kom en väldigt fokuserad bröllopsvecka. Hela veckan hade egentligen varit optimal. Mina syskon med familjer kom hem helgen innan, många vänner utomlands ifrån kom redan på onsdagen eller torsdagen och varje kväll var det stora middagar, mycket skoj och bra snack. Vädret började också skifta från moln och rusk till blå himmel och värme. På fredagen fixade vi med de sista detaljerna och eftersom vi var 18 personer (plus minus 4 som plötsligt fick ta hand om skadade, sömniga eller hungriga barn) så gick det ganska fort och utan någon större stress. Alla frågar om man är nervös. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag skulle varit nervös för. Det var ju Olof jag skulle gifta mig med, min fine Olof som är så snäll. Nej, det var inget att vara nervös inför. Men vi var båda två exalterade över vad som skulle komma, det kan man nog inte vara riktigt förberedd på.
Middag med vår vän Chema från Spanien. Det är helt otroligt att alla sitter vid bordet samtidigt, det är nog en så kallad ”arrangerad” bild.
Som goda spexare och hemiter (som Olof kallas som har bott på Thomanders studenthem) så smaksatte vi så klart vår egen snaps. Det blev… så där. Men det fanns bara en flaska kvar efteråt så det gick ner verkade det som.
Alla fick hjälpa till med lite olika pyssel, här klipps det namn till placeringslistan. (Obs. också en arrangerad bild, en av grabbarna klippte inte ett endaste klipp, ni får själva gissa vem).
Det sattes bord, stolar och dukades. Vi provsatt också hur trångt man kunde sitta, kunde det sitta en Olof och en Hans bredvid varandra, var det två Johanna som var tvungna att sitta där eller fram för allt, kunde man sitta mellan Olof och Hans?
Vissa stolar var bredare och fulare och vissa mindre och snyggare, kunde man sätta varannan för att uppnå bekvämlighet eller var det tvunget att vara snyggt? Vi satsade faktiskt på bekvämlighet, så det såg inte klokt ut i det mindre rummet:
Men man fick sitta bekvämt i alla fall… och det blev ju så klart snyggare när dukningen var färdig.
På fredagskvällen hade vi en klassisk hamburger-grillning. Mycket trevligt och gott! Och vilken tur med vädret alltså, det hade inte alls varit lika trevligt om vi hade varit tvungna att sitta inne och huttra.
Så många beslut man har att fatta innan man ska gifta sig. Det känns som första spexet när jag var regissör. Alla kom och frågade de mest konstiga frågor och jag stod där som ett frågetecken och förstod inte varför jag skulle ha svaret på huruvida dekoristen skulle använda matt eller blank färg när de målade bordet till andra akten. Men jag är kanske inte en detaljperson, jag gillar mer att jobba på de stora övergripande sakerna, att alla gäster ska få en bra känsla, att det ska vara lite oförutsägbart och roligt för början till slut. Men hur når man dit då? När vi pratade film i New York så sa de att detaljerna är de som gör att filmen inte blir en kliché. Så för att skapa en härlig känsla av att det är genomarbetat med eftertanke så krävs detaljer. Det är bara att svara på om vi ska ha vitt eller benvitt porslin (vilket för övrigt är en spexreferens ur mitt favoritspex Beethoven -98). Ingen av gästerna kommer tänka på det, men de kommer att känna det, förhoppningsvis…
Ikväll är jag barnvakt, även om jag inte gillar tanken på att jag ”vaktar” barnen, känns mer som om vi umgås och har roligt. I fredags var vi på Kloster, då måste man bygga kojor och äta framför tvn, det är bara att hänga på. Idag är vi i Lund och killarna verkar köra vem-kan-lura-fastern-mest-leken. Men det är roligt och jag försöker minas när man själv var liten och busade och skrattade så att man höll på att kissa på sig, det är skojigt. Men nu sover de (tror jag) och jag äter choklad och jobbar.
Fina ungar! Så glad att de bor i Lund och inte i Värnamo eller Tyskland som de andra brorsbarnen, men om nåt år hoppas jag att vi alla är mer samlade.
Som jag har våndats och funderat på hur den ska bli, om den ska bli, vilka som skulle komma, om någon skulle komma, vad vi skulle göra, om jag skulle behöva skämma ut mig, om jag skulle ha tid att umgås med alla och vad jag skulle behöva missa som jag har planerat in. Olof har fått ta en del av denna oro och, som vanligt, lugnat mig med att mina tärnor nog vet vad de håller på med. Oj så rätt han hade. Möhippan kunde nog inte ha varit bättre och jag skulle kunna lägga flera timmar på att beskriva den och hur fantastiskt roligt jag hade men jag delar lite av mina mobilbilder istället.
Jag var helt övertygad om att Olof och jag skulle åka till Tyskland över dagen och blev rätt överraskad när det plötsligt ringde ganska aggressivt på dörren och ett brev for in. Pulsen steg till 180 och jag flängde runt för att hitta allt jag skulle ha med mig. Då hade Olof redan packat en väska så det vara bara att ge sig av, spännande!
På första stationen möttes jag av en blomkrans, lite bubbel och en uppgift – para ihop rätt fåglar med varandra. Inget svårt för en blivande fågelskådarfru!
På nästa station var det fiskar!
Sen hamnade jag till slut i borgen där hela gänget väntade – vilken känsla när man steg in i det rummet alltså! På just den här bilden ser vi kanske inte så glada ut (förutom Amanda så klart!) men det var oerhört trevligt (tyckte jag iallafall 🙂
Sedan bar det av till Malmö och fäktning (som för övrigt kan ha varit den jobbigaste sporten jag utövat!)! Här är Katta och jag!
De hade verkligen lyckats pricka in rätt mat för dagen, först var det lunch på TGI Friday – cheeseburgare med pommes och goda drinkar. På kvällen var det sushibuffé! Alltså… Mums!
Efter lite avkopplande tid på Ribbans Kallbadhus (jag fick mitt livs första massage) så tog vi en drink i det gröna! Och så middag på det. Hela dagen var liksom precis så där lagom som jag hade hoppats på innan. Det var roliga och nya aktiviteter, god mat, bubbel fanns tillgängligt när man helst var sugen och framförallt fanns det tid för att prata med varandra och bara umgås. Hoppas att alla som var med också hade roligt! Så oerhört gött jag tyckte att det var i alla fall och nu är jag fylld med så mycket tacksamhet, glädje och pepp inför bröllopet – mindre än åtta veckor kvar nu, and counting!
Idag tar jag återigen tag i jobb efter att ha haft tre dagars ledighet. Och vilken ledighet! Det började med deklaration och momsredovisning i måndagskväll, något som gick strålande för att vara första året man har ett företag (vilket väl bara kan betyda att jag har gjort fel). I tisdags var det sillafrukost, eftermiddagsvinhäng i Lundagård och till sist Lundaspex och siste april-fest i borgen. Lundaspexarna satte upp Uarda, det mest klassiska spexet där man får en härlig känsla för 100-årig spexkultur. Jag var med för fem år sedan (aktiv i dekoren men nykär och skadad på ett oerhört fånigt sätt så jag bidrog nog inte så där jättemycket direkt) och att se spexet igen var minst sagt nostalgiskt. Det var första gången på sex år som jag satt i publiken och såg ett Lundaspex och så oerhört duktiga de var! Så där duktiga som jag tyckte att Olofs gäng var (när han var med), vilket då var själva anledningen till att jag själv ville bli en Lundaspexare. Så det var roligt att se och sedan, som själva grädden på moset, fick jag sitta med några av mina favoritmänniskor på festen och hade hur kul som helst.
Sedan igår, efter tre timmars sömn var det dags för första maj-lunch på Thomanders. En lunch där alla som någonsin bott där bjuds tillbaka med respektive, en lunch som också går lite i nostalgins tecken, med mycket sång, skratt och trevligt umgänge. Med ett sådant upplägg är det svårt att misslyckades och det gjorde det inte detta året heller. Så idag är man nöjd och glad, solen skiner och framför mig ligger en kommittéhelg där jag får prata om något av det bästa jag vet, nämligen karneval och studentlivet i Lund.
